…att berättelsen i Commedia dell’Arte (Dramaten-talet del 2)…

…alltid är den är den samma. Den handlar om död och återfödelse och den berättas alltid i en festlig kontext. Det spelar ingen roll om man spelar en föreställning av politiska syften, som en romantisk komedi, som ren underhållningsteater, för att tala om psykologiska skeenden eller vad det nu kan gälla.

Berättelsen i Commedia dell’Arte berättar inte i första hand en spännande historia. Vi vet redan från början hur det ska sluta. Förr i tiden talade man också om det i prologen.
Men lika oviktig som historien är för berättelsen är de rituella inslagen i berättelsen nödvändiga. Det är de som berättigar själva föreställningen, men det handlar aldrig om vad som berättas eller vad som ska hända – men hur.

Pantalone måste förlora i slutet av föreställningen och de unga älskarna måste få varandra.
De representerar, inte bara den unga kärleken, de är också pånyttfödelsen. Det är de som får livet att gå vidare. De härstammar från majfesterna med deras fruktbarhetsriter.
På samma sätt är Pantalone inte bara patriarken som blir snuvad på sin makt, utan han representerar också döden. Han är den gamla tiden som hindrar pånyttfödelsen. Därför måste dö för att ge plats åt livet och de unga älskarna.

Commedia dell’Arte är ett typiskt exempel på Vulgär Komedi, den teaterformen som står närmast riten och den ursprungliga teatern. Och det är från riterna och de folkliga festerna som den Vulgära Komedin härstammar.
Därför är Commedia dell’Arte inte bara ett festligt inslag. Den är i sej en fest. Den firas tillsammans med sin publik, inte inför den. På så sätt blir åskådarna lika mycket till deltagare.
Allt snack om att ta bort den fjärde väggen blir löjligt. Någon fjärde vägg har ju överhuvudtaget aldrig funnits och själva tanken på den blir en motsägelse.
Tvärtom talar alltid skådespelarna i Commedia dell’Arte direkt med sin publik. Det är inte frågan om någon aside, aparte där man för ett ögonblick bryter illusionen på scenen. Det är överhuvudtaget inte frågan om någon illusion, utan en konstant dialog med publiken.

Det här inlägget är det andra i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som icke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, tre, fyra, fem eller sex i serien också.

 

Comments (0)

› Kommentera här.

Kommentera

Allowed Tags - You may use these HTML tags and attributes in your comment.

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> <img src="" alt="">