…med ”en workshop i Burträsk” (andra dagen)…

…att deltagarna började dagen med att repetera Inledningsserien, både som uppvärmning och för att utveckla den med att hitta relationer de kunde uttrycka med rörelserna. De jobbade med ”de fyra rörelserna”: att närma sej någonting, att avlägsna sej ifrån någonting, att skjuta någonting i från sej och att dra någonting till sej. Fast det var i överförd betydelse: de sökte hjälp av någon, de flydde från någon, de skällde ut någon och de lockade någon till sej.

Efter det höll Micke en improviserad föreläsning om vad som skapar teater.
I korthet handlade det om att det första vi kräver av en skådespelare är någon form av sanning, alltså skådespelarens vilja, det vi kan se i ögat på denne. Typ, ”Jag vill att disken ska bli ren”.
Men för att det överhuvudtaget ska finnas någonting för åskådarna att se på måste det till en handling. Det är den viljan som skapar handlingen. Utan viljan sker ingen handling. Typ, ”Jag vill att disken ska bli ren, därför diskar jag.”
Eftersom det fortfarande inte är speciellt intressant att se på så krävs också en konflikt. Konflikten skapar en ny vilja som i sin tur skapar en handling vilken leder till en konflikt o.s.v. Typ: ”Jag vill att disken ska bli ren, därför diskar jag. Då tar vattnet slut. ”
Dessa tre trappsteg är grunden i realismen och det mesta av moderna dramatik. På
samma sätt fungerar också kommunikationen i Inledningsserien och i de rörelsepartiturer som deltagarna ska skapa senare.

Det fjärde trappsteget, som Micke visserligen inte kommer att jobba med här, är de som ligger utanför realismen och som skapar det teatrala. Arne Zaslove, som Micke fick detta ifrån, kallar trappsteget för mask. Det är det steget är vi lämnar den vanliga världen där dans och poesi får plats i berättandet. Typ: ”Jag vill att disken ska bli ren, därför diskar jag. Då tar vattnet slut. Alltså börjar jag sjunga eller dansa.”

Efter detta började Micke introducera rörelsepartiturer. Grovt och mycket förenklat är det frågan om väldigt detaljerade scenerier eller snarare koreografier.
Micke började med att själv gå runt i rummet och sedan låta deltagarna hjälpa honom att återupprepa de rörelser, gester, blickar, han gjorde så exakt som möjligt exakt.
När deltagarna var nöjda fick en av dem själva gå upp och göra samma partitur som Micke hade gjort. När hon väl lärt sej partituret gick Micke med denne ut ur rummet och instruerade densamme att göra exakt samma partitur men med ett givet innehåll, att hon just kom från sina föräldrars begravning och nu tog ett sista farväl av sitt barndomshem.
När hon visat detta fick resten av deltagarna berätta vad de hade sett. Förvånansvärt många gissade på ungefär just detta. Någon gissade att det rörde sej om en skilsmässa och någon att hon skulle flytta från sitt älskade hem. Men alla såg att hon var någonstans där hon varit förut och att det handlade om något sorgligt.
Efter det fick en annan deltagare göra samma sak med ett nytt innehåll. Han hade lånat nyckeln till det repetitionsrum där han om en halvtimme skulle repa sin drömscen. På samma sätt fick deltagarna gissa även denna gång och lyckades i stort sett pricka in vad scenen handlade om. Även detta lyckade se lista ut.
Efter det följde en diskussion om vad som konkret gör att gruppen uppfattade helt olika historier trots att båda skådespelarna gjorde så likadana rörelser de bara kunde. Efter en del dividerande kom de fram till att det som skiljde dem åt var små, små skillnader i rörelsedynamiken.

Efter lunch gick de tillbaka till Inledningsserien. Den här gången för att jobba med rörelsedynamiken, nu i sina extremer. De fick jobba vidare med serien så stort och så litet som möjligt, med så mycket och så lite muskelkraft i varje rörelse som möjligt och de fick jobba så snabbt och så långsamt de bara kunde. De fick också kombinera olika element av rörelsedynamiken, som snabbt och litet, stort och avspänt eller långsamt och med max muskelkraft t.ex.
Hela tiden gällde det att ge akt på vad som händer med det inre, med uttrycket, med kamraternas uttryck, med samarbetet och med stämningen i rummet vid olika dynamik. Efter ett tag fick de också jobba fritt i dynamiken för att kunna reagera på varandra med olika dynamik. På så sätt speglade de varandra då de fick reaktioner på de uttryck de visade upp.

Sedan fick deltagarna också, två och två, skapa sina egna partitur. De fick också lära ut sina partiturer till ett annat par, för att ta ställning till sina rörelser och lära sej sitt eget partitur bättre.
Slutligen skulle varje par ge en annan grupp, efter att ha sett deras partitur, en handling i tre meningar med en början, en mitt och ett slut. Men istället för att, med sitt partitur, spela den historia de fick (eller skulle fått), fick de spela den egna historian, alltså den som de själva kommit på.

Läxa till den tredje dagen blev att, med hjälp av rörelsedynamiken, spela den historien med sitt eget partitur.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen Första dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagenTionde dagen

Comments (0)

› Kommentera här.

Kommentera

Allowed Tags - You may use these HTML tags and attributes in your comment.

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> <img src="" alt="">