…med att vara recensentens recensent…

…att det roar honom så mycket när en satiriker lyckas reta sin recensenter just därför att denne själv är målet för satiren.

Ett rätt lattjo exempel på det kan läsas på DN Kultur 26/11-2011. (Det verkar som DN inte vill publicera artikeln på nätet.)
Kajsa Ekis Ekman, verkar själv vara en representant för den proppmätta medelklass som Fredriks Lindström satiriserar i sin nya bok ”När börjar det riktiga livet”, vilken hon recenserar. Det är egentligen ingen ide att raljera över henne. Det bästa är att bara citera henne själv:
”Det är bara det att Lindström satir saknar värme. Att hans sympatier verkar ligga hos de svartarbetande polackerna snarare än hos villaägarna spelar ingen roll – det är den iskalla och föraktfulla synen på villaägarna som gnager sig in hos mig.
Det är som om Lindström hånar människorna för att de är ytliga, utan att fatta att det även i marmorkök finns lika äkta känslor som någon annanstans och att drömmen om perfektion inte bottnar i ytlighet utan i nattsvartbegär. Mer än de perfekta köken oroar mig vår tids brist på medkänsla. Och Lindströms satir blir faktiskt både ytligare och kallare än reklamen.”

Micke undrar stilla hur en kulturskribent kan bli så urbota korkad. Eller är hon bara så sårad själv över satiren?
Naturligtvis kan inte satir vara varm och god. Det blir ju en motsättning i sej själv. Medkänsla och satir är liksom motsatser. Jag undrar om hon har samma invändningar när det gäller t.ex Jonathan Swift, Molière, Tom Lehrer eller Karl Gerhard. Men jag misstänker att deras satir är OK eftersom de inte riktar udden mot henne.

Jämför med recensionerna på: SvD, Expressen, Tidningen Kulturen, HD, Kulturdelen.

Micke var med om någonting liknande när han tillsammans med Lena Lövdahl gjorde ”Den elektriska Pudeln” en dadaistisk föreställning på ”Kilen” på Kulturhuset i Stockholm 1996. Det kom tre kritiker
Claes Wahlin från Aftonbladet, Sven Hansell från Dagens Nyheter och Thomas Forser från Expressen. De två första var lyriska medan den senare var kritisk. Det är intet fel med det.
Men nu blev kontentan i Forsers recension snarare att han tycker att dada fortfarande skulle provocera(som om den kunde göra det fortfarande på 90-talet), men för guds skull inte honom, han var ju en fin kritiker. Citat som detta ut recensionen  visar lite av det hela:
”De verkliga dadaisterna var ju visserligen emot dada enligt rörelsens paradoxala logik. Men inte på det här viset.”

Comments (0)

› Kommentera här.

Kommentera

Allowed Tags - You may use these HTML tags and attributes in your comment.

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> <img src="" alt="">