« Posts under …om Commedia dell’Arte…

…med Commedia dell’Arte-maskernas flersamhet…

…att de helt enkelt inte kan vara ensamma. Micke har ju tagit upp det där med att Commedia dell’Artes maskerna representerar aspekter av människans inre, till skillnad från till exempel clownen som ensam innehåller en hel värld (se Dramaten-talet del 5).

Med korta undantag är alltid maskerna tillsammans på scenen. Både humorn och berättandet i Commedia dell’Arte är kollektiv. Det hjälper genren till det direkta visuella i stilen. Det kollektiva är också någonting som hjälper fram den frenesin som genren kräver.
Commedia dell’Arte kommer ju också från en tid långt ifrån vår individualistiska, då livet levdes tillsammans på gator och torg. Det är någonting som också speglar sej i Commedia dell’Arte.

 

Commedia del’Arte innehåller också en massa par, eller binära relationer. Inte så att det är de enda relationerna i Commedia dell’Arte, men dessa är bestående mellan olika föreställningar och uppsättningar.
Det är relationer där förhållandena maskerna emellan alltid är det samma både i status, vad de söker hos varandra o.s.v. Pantalone och Arlecchino har till exempel alltid ett herre-tjänare-förhållande, de känner alltid varandra (även då Arlecchino inte jobbar för Pantalone), Arlecchino söker alltid efter mat eller pengar för minsta möjliga ansträngning medan Pantalone vill ha Arlecchino till att utföra tjänster åt honom för minsta möjliga belöning. Det här är ett mönster som följer föreställning efter föreställning med små undantag. Det är det som skapar deras relation.
Samma mask kan också utgöra flera par. Till exempel är Pantalone tillsammans med Dottore ett par, samtidigt som han jobbar i par med Arlecchino, vilken i sin tur också utgör ett par med Brighella.
Däremot utgör inte Pantalone och Signora ett par även om de till och med kan vara gifta med varandra och även om Pantalones relation till henne alltid går ut på att han vill ha sex av henne samtidigt som hon lurar av honom vad hon önskar med hjälp av sex. Det beror på att deras relation inte alltid är den samma. Hon behöver ju inte alltid vara gift med honom. Hon kan lika gärna vara bordellmamma eller konkubin. Och då förändras statusförhållandena och således relationen och då räknas inte till dessa bestående binära relationer.

…att han ofta blir frågad om Commedia dell’Arte och masker i moderna pjäser (Dramaten –talet del 6).

Då brukar han svara att det är en dålig idé. Det är en dålig idé därför att det brukar fungera dåligt då en av grunderna i Commedia dell’Arte är dess fasta masker.
De fasta maskerna skapar också fasta karaktärer. Det vill säga varken maskerna eller karaktären som bär mask kan förändras under föreställningens gång. Det samma gäller för de roller som inte bär fast mask. I Commedia dell’Arte spelar de på samma bollplan som de övriga maskerna och efter samma regler, de rollerna till och med kallas masker även om de inte bär masker i ansiktet.
Till exempel kan ju inte en mask som Pantalone, vilken ju representerar döden, åldrandet eller ”de fasta värdena”, och vilken också måste symboliskt dö eller detroniseras i slutet av föreställningen för att ge plats åt det nya livet i form av de förälskade. (se del två eller Den vulgära Komedin)
Säg att Pantalone nu skulle förändras under föreställningens gång och förstå att han hade gjort fel. Då skulle han ju inte längre representera det han står för och således och han skulle inte vara ett hinder längre. Det skulle göra  detroniseringen av honom till en ren avrättning med lätt sadistiska undertoner.

Nu är det ju så att i de flesta moderna pjäser (i princip från psykologins intåg i dramatiken) förändras i alla fall huvudpersonen, man brukar tala om att han genomgår en resa. Det är väldigt sällan samma person publiken möter i början och i slutet på en föreställning.
För att ta två exempel: Nora i ”Ett Dockhem” har genomgått sin resa och kommit ut som en ny fri kvinna när hon slänger igen dörren efter sej i slutet av pjäsen, Ryttmästaren i ”Fadren” som slutet av pjäsen (visserligen likt en
detroniserad Pantalone) blir tvungen att ge upp sin dotter har också måst bli galen på kuppen för att förlora sin status som patriark.

Det här inlägget är det sjätte och sista i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som Micke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, två, tre, fyra eller fem i serien också.

…att Commedia dell’Arte idag har tappat mycket av sin forna innebörd (Dramaten-talet del 5)…

därför att förutsättningarna för Commedia dell’Arte inte finns i dag i väst. Det beror på att samhället ser annorlunda ut. De stereotyper som karikeras i Commedia dell’Artes masker finns inte idag.
Det beror bland annat på att dagens samhälle är alltför flexibelt.
Det är mycket mer klassmässigt rörligt. Det faktum att det är det möjligt att röra sej mellan samhällsklasserna idag skapar en individualism som hindrar driften med de fasta hierarkierna som den en gång byggde på.
Det är idag till stor del möjligt att välja sin roll i samhället. En skomakare behöver inte stanna vid sin läst och inte häller föds man in i ett skrå.
Rollerna förändras också från tillfälle till tillfälle. Samma person har inte samma roll på semestern i Thailand som vid hemma vid det löpande bandet.

Även förhållandena är förändrade. Hierarkier och klasskillnader är inte lika tydliga idag. Man slår inte sina anställda och att fattigdomen har idag blivit skamfylld är två exempel. Det gäller även i familjehierarkier där man idag gifter
sej av sin egen fria vilja.

Under Commedia dell’Artes storhetstid däremot fanns alla dessa stereotyper på gatan på riktigt. Man drev med den uteliggare, som blev olika former av zanni, vilka låg på gatan; det var ofta riktiga ockupationssoldater, som blev Capitani, i ett Italien bestående av småstater som ständigt krigade mot varandra; patronerna, Pantalone och Dottore, var de som också slog sina tjänare och hade fullständig makt i hemmen.

Istället blir maskerna idag, i vår nya individuella värld, olika aspekter av vårt inre, vilka lever i ständigt kaos. Maskerna jämförs också ständigt med Jungs arketyper.
Men ingen mask (aspekt) är ett kaos i sej själv. Det är i de eviga konflikterna med de andra maskerna kaos uppstår. De
är också dessa konflikter som kommer att representera våra inre konflikter och således bli kul för oss att kolla in.
Man brukar säga att clownen innehåller en hel värld, men en Commedia dell’Arte-mask innehåller bara en aspekt av en människas inre. Medan en Commedia dell’Arte-föreställning däremot innehåller en hel människas inre och därmed en hel värld.

Därav inte sagt att detta är någonting nytt. Commedia dell’Arte har naturligtvis innehållit dessa inre aspekter av människan hela tiden, även om den innan dessutom berättat om samtida förhållanden och typer. Som sagt (i del två) Commedia dell’Arte berättar i grunden alltid samma historia, den om död och pånyttfödelse och den berättas alltid i en festlig kontext.

Det här inlägget är det femte i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som Micke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, två, tre, fyra eller sex i serien också.

…att det är svårt att tala om Commedia dell’Arte (Dramaten-talet del 4)…

…eller i alla fall vad det en gång var. Det finns väldigtmånga som vill tala om väldigt exakt vad Commedia dell’Arte var och t.o.m. vaddet är.  De är oftast antingen dogmatiska förståsigpåare, de vill bekräfta sin egen variant av Commedia dell’Arte eller så har de en egen politisk eller konstnärlig agenda.

Man måste förstå tre saker:

  • Commedia dell’Artes storhetstid varade under c:a 200 år från mitten av 1500-tallet till mitten av 1700-talet. En jämförelse skulle kunna vara en om en person om c:a 250 år skulle vilja studera hur vi spelar Norén idag och gör det genom att studera franska melodramer från början av 1800-talet.
    Commedia dell’Arte har alltså också utvecklats en hel del under 200 år.
  • Commedia dell’Arte var inte en Italiensk angelägenhet. Den spelades över hela Europa, från Spanien och England till
    Ryssland och Österrike. Den förändrades också efter vart den hamnade.
    Grupperna turnerade alltid och de kunde inte alltid språket dit de kom. På vissa ställen var de med och influera hela det landets komedi på andra ställen strök de omkring på landsvägarna.
  • Commedia dell’Arte spelades, liksom Shakespeare, för både hög och låg. Men till skillnad från Shakespeare spelades det inte samtidigt för alla samhällsklasser. Det gjorde naturligtvis att Commedia dell’Arte spelades olika för olika publik, beroende på publikens utbildning, ställning, intressen o.s.v. och med olika publikreaktion.

Dessutom är de enda skriftliga beskrivningar vi har av Commedia dell’Arte från den tiden skriven av adeln och eliten vid olika furstehov. De var ju den enda delen av publiken som överhuvudtaget kunde skriva.
Undantaget är det som är skrivet av olika präster om de fattiga Commedia dell’Arte-grupper som spelade på gatan. Men dessa präster skrev för att de ville förbjuda grupperna att spela. Det rör sej oftast om brev till fursten som förklarar varför de är okristna och omoraliska och borde kastas ut ut stan.

Vi har alltså enorm kronologisk, geografisk och social skillnad i Commedia dell’Artes stil. Detta är också beskrivet av antingen präster som utmålar Commedia dell’Artes sämsta sidor eller en elit vid hoven som får se helt andra föreställningar än vanligt folk.
Det är utifrån den informationen som vi idag gör oss en uppfattning om vad Commedia dell’Arte en gång var. Det är också detta vi tar som utgångspunkt då vi utvecklar Commedia dell’Arte.

Det här inlägget är det fjärde i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som Micke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, två, tre, fem eller sex i serien också.

…att Commedia dell’Arte är rena IT-teatern (Dramaten-talet del 3)…

…med sitt stora internationella nätverk. Det kanske är den mest datoriserade teatergenren överhuvudtaget.

HÖR UPP! Commedia dell’Arte har aldrig varit någon specifikt italiensk angelägenhet. Tvärtom är det möjligt att orsaken till att vi känner till Commedia dell’Arte i Sverige, idag är att den franske kungen Henrik II åkte till Venedig någon gång på mitten av 1500-talet och fick se en Commedia dell’Arte-föreställning. Han bjöd gruppen som spelat (I Gelosi) till Paris och det kanske är det som gav Commedia dell’Arte sin storhetstid. Sedan dess har Commedia dell’Arte spelats över hela
Europa och senare i hela världen.

Man kan säga att de moderna Commedia dell’Arte föddes med Giorgio Strelhers uppsättning av ”Arlecchino – Två Herrars Tjänare” av Teatro Piccolo di Milano från 1947. Den Commedia dell’Arte som funnits innan var antingen balett, dockteater, pantomimer eller museal, bakåtsträvande kostymteater.
Eftersom många namnkunniga personer – som Jacques Lecoq, Amleto Sartori, Carlos Clemente-Mazzoni, Dario Fo med flera – var inblandade i uppsättningen lyckades de sprida Commedia dell’Arte över världen på nytt.

Nätverket finns nu över hela jorden och eftersom det bästa sättet att kommunicera är via nätet har också nätet blivit en mycket viktig del av det nutida Commedia dell’Arte. Jag har listat lite vad som finns förutom en enorm samling hemsidor från personer, grupper och organisationer:

  • Commedia dell’Arte day (http://www.commediadellarteday.org)  inträffar den 25/2 varje år över hela
    världen. Statistiken från 2011 är inte utlagd på nätet än, men 2010 deltog 85 organisationer i mer än 23 länder, med 86 evenemang i 69 städer på 6 kontinenter (2011 var det 7 kontinenter eftersom en föreställning också spelades på Antarktis) på 20 olika språk.
  • I Italien finns en grupp som heter SAT (http://www.incommedia.org). De katalogiserar utövande personer, grupper och organisationer i syfte att få med Commedia dell’Arte på Unescos immateriella världsarvslista.
  • La Fenice (http://www.lafeniceaustin.org/) är en Commedia dell’Arte grupp i Austin, Texas, vilka har hållit världens första Commedia dell’Arte-festival på nätet. Där har en massa namnkunniga personer hållit föredrag, spelat föreställningar och till och med haft workshops.
  • Det finns också en mycket aktiv grupp på Yahoo (http://groups.yahoo.com/group/commediadellarte/).

Det här inlägget är det tredje i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som Micke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, två, fyra, fem eller sexi serien också.

…att berättelsen i Commedia dell’Arte (Dramaten-talet del 2)…

…alltid är den är den samma. Den handlar om död och återfödelse och den berättas alltid i en festlig kontext. Det spelar ingen roll om man spelar en föreställning av politiska syften, som en romantisk komedi, som ren underhållningsteater, för att tala om psykologiska skeenden eller vad det nu kan gälla.

Berättelsen i Commedia dell’Arte berättar inte i första hand en spännande historia. Vi vet redan från början hur det ska sluta. Förr i tiden talade man också om det i prologen.
Men lika oviktig som historien är för berättelsen är de rituella inslagen i berättelsen nödvändiga. Det är de som berättigar själva föreställningen, men det handlar aldrig om vad som berättas eller vad som ska hända – men hur.

Pantalone måste förlora i slutet av föreställningen och de unga älskarna måste få varandra.
De representerar, inte bara den unga kärleken, de är också pånyttfödelsen. Det är de som får livet att gå vidare. De härstammar från majfesterna med deras fruktbarhetsriter.
På samma sätt är Pantalone inte bara patriarken som blir snuvad på sin makt, utan han representerar också döden. Han är den gamla tiden som hindrar pånyttfödelsen. Därför måste dö för att ge plats åt livet och de unga älskarna.

Commedia dell’Arte är ett typiskt exempel på Vulgär Komedi, den teaterformen som står närmast riten och den ursprungliga teatern. Och det är från riterna och de folkliga festerna som den Vulgära Komedin härstammar.
Därför är Commedia dell’Arte inte bara ett festligt inslag. Den är i sej en fest. Den firas tillsammans med sin publik, inte inför den. På så sätt blir åskådarna lika mycket till deltagare.
Allt snack om att ta bort den fjärde väggen blir löjligt. Någon fjärde vägg har ju överhuvudtaget aldrig funnits och själva tanken på den blir en motsägelse.
Tvärtom talar alltid skådespelarna i Commedia dell’Arte direkt med sin publik. Det är inte frågan om någon aside, aparte där man för ett ögonblick bryter illusionen på scenen. Det är överhuvudtaget inte frågan om någon illusion, utan en konstant dialog med publiken.

Det här inlägget är det andra i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som icke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, tre, fyra, fem eller sex i serien också.

 

…med tjejer i Commedia dell’Arte (Dramaten-talet del 1)…

…att han har hållit ett föredrag om Commedia dell’Arte idag och framåt på Dramaten, tillsammans med Inga Lewenhaupt och Björn Granat i regi av Lennart Grafström. Micke tänkte att han kunde passa på att dela föreläsningen här på bloggen. För att det inte ska bli för långt delar han upp det Se gärna del två, tre, fyra, fem eller sex också). Detta är den första delen:

Tjejer i Commedia dell’ Arte.

Ett av de ställen där Commedia dell’Arte växer mest idag är på teaterskolor, där det i stort sett går c:a 80% tjejer. De vill sällan nöja sej med att spela de få kvinnoroller som finns i Commedia dell’Arte. De vill spela i mask.
Det är ju intressant eftersom Commedia dell’Arte under renässansen var den enda teaterform i Europa där kvinnor var tillåtna att stå på scenen.

HÖR UPP! Det har aldrig förut funnits någon tradition någonstans på jorden där kvinnor har burit mask. Det har funnits män i mask som spelat kvinnor, men aldrig kvinnor i mask. Det gör ju denna rörelse extra intressant.

Ett sätt att lösa detta (förutom att tjejer spelar killar förstås) är att feminisera killmaskerna. Det är ganska enkelt vad gäller olika zanni-masker, som inte är lika sexuella i sin karaktär. Arlecchina och Pulcinellas fru är ju dessutom redan traditionella masker.
Det blir mer problematiskt med Pantalone och Capitano som exempel. Commedia dell’Arte med sitt ursprung ur bl.a. majriterna har en stark sexuell attityd och dessa masker är tydliga representanter för det manligt sexuella. En Pantalona eller en Capitana blir lätt löjliga eftersom de inte har någon förankring i varken historiska personer eller som inre stereotyper (Jag vill inte prata om arketyper här).

Dell’Arte International School of Physical Theatre i Kalifornien har man t.o.m. skapat en egen mask: Stupina. Hon kommer från Stupino en mask som i sej skapades av Gina Bastone, från Circus du Soleil, ur Coviello efter ett missförstånd.

Micke brukar lösa problemet, då det behövs, antingen med att byta kön på ensemblen eller om det går bara använda tjejer i ensemblen och således låta tjejerna spela både kill- och tjejmasker. På så sätt skapar han en ny omvänd värld i karnevalens anda.

Men det kanske mest intressanta sättet att förhålla sej tycker Micke är att istället utveckla de tre klassiska tjejmaskerna (Servetta, Signora och Innamorata).
Servettorna kan utvecklas till att bli mer specifika karaktärer:
Smeraldina – som den ständigt ängsliga och oroliga
Flaminia – som den temperamentsfulla, en fullvuxen Lilla My
Columbina – som smart och flirtig
Franschescina – som den med sunt bondförnuft som är trött på dumma karlar.
Signororna är ju redan traditionellt uppdelade i de äldre bordellmammor eller någon gång gifta husfruar och de yngre prostituerade eller kurtisaner.
Innamorati kan med fördel spelas efter de typer av tonåringar vi har runt i kring oss idag, östermalmsflickan, kickersbruden, hästtjejen, plugghästen o.s.v.

…att Commedia dell’Arte…

…är urtypen för vulgär komedi och grunden för all modern, folklig, västerländsk komedi över huvud taget.

Han skriver detta inlägg för att han kom på att han faktiskt aldrig riktigt förklarat sin syn på Commedia dell’Arte i den här
bloggen.

Genren blir ofta grundligt missförstådd och sedd som allt emellan dålig barnteater till konst på en så hög nivå att man måste var typ, tredje generationen Arlecchino för att få lov att stå på en scen. Själva problemet med den inställningen är att man glömmer själva grunden för Commedia dell’Arte och Vulgär Komedi över huvud taget – att det faktiskt i första hand
handlar om fest och, om att ha roligt tillsammans, skådespelare, masker och publik och om att dela festen med sin publik, inte spela eller visa upp festen för publiken.

Commedia dell’Arte är i grunden gatuteater vare sej den spelas inom- eller utomhus. Den är rå, fysisk, snabb, visuell, stor i
uttrycket, spektakulär och byggd på iden med maskspel. Den kan innehåll varje form av scenisk disciplin.

Handlingen i Commedia dell’Arte är bara en ”taskig ursäkt att stå på scenen”. Det handlar inte vad som ska hända utan hur. Alla vet redan hur det ska sluta. Det är precis som i riterna vid jul, midsommar eller i kyrkan.

Handlingen är där för att hänga upp scener, lazzi, musik, komiska dialoger, olika trix och annat på. Det är till och med så att veta hur handlingen slutar hjälper publiken att bli deltagare istället för passiva åskådare.

Istället är det maskerna, karaktärerna och de situationer de hamnar i som ligger till grund för Commedia dell’Arte. De är drivna av sina lustar och sin hunger. Traditionellt talar man om att drivkrafterna är sex, hunger och pengar, men Micke menar att man kan säga att de följer sin lust för de sju dödssynderna.

Formen gör också att Commedia dell’Arte är en av de mest kollektiva teaterformerna, då ingen mask kan vara en hel värld själv. Så ledes kan den heller inte motsäga sej själv. Istället är den en eller fler aspekter av en värld och behöver därför någon att studsa emot.

…med maskernas behov av varandra…

Kompani Komedi i Mittelnberg

…att Commedia dell’Arte är en av de mest kollektiva av teaterformer som finns. Eftersom ingen mask är en hel komplex karaktär kan de heller inte vara ensamma på scenen någon längre tid. Det gör varje mask beroende av gruppen.
Man brukar ju säga att clownen, med sitt outsiderperspektiv, innehåller en hel värld. En Commedia dell’Arte-mask representerar istället en eller flera aspekter av vårt inre. Däremot kan en hel Commedia dell’Arte-ensemble skapa en hel värld tillsammans, med deras olika perspektiv.
Han har sett en hel del försök att skapa soloföreställningar där endast en mask står ensam på scenen. Men han har aldrig sett det lyckas, i alla fall inte lyckats att bli en Commedia dell’Arte-föreställning. Oftast har det blivit någon form av clownföreställningar istället.

Undantaget som bekräftar regeln är Pulcinella. Det har att göra med att han är ”lösare” än de andra maskerna i sin karaktär. Pulcinella har också en lite annan tradition, med bland annat Pulcinella-föreställningar där bara ett antal Pulcinellor uppträder.

När Micke satte upp ”A Kela Commedia Extravaganza” med bara en skådespelare, Deepal Doshi, fick Deepal spela sammanlagt 10 olika masker. Maskerna spelade också mot varandra. De fäktade, hånglade, gömde sej för varandra och sjöng duett – men de agerade alltid tillsammans. Som mest lyckades Micke och Deepal få in 6 masker samtidigt på scen , med bara en skådespelare.

…att när vädrets makter säger sitt…

 

Torfinn och Orm

…är det lika bra att foga sej. Det var tänkt att de skulle börja repa en utomhusversion av den klastrofobiska versionen som gjordes på Kulturama av Strindbergs ”Den Fredlöse”. Men, men, men… en snabb koll på yr.no visar att väderet inte kommer att bli något vidare till nästa helg då det ska vara färdigt.

 

Kompani Komedi på turné

Istället ska Micke och hans elever repa ihop en liten Commedia dell’Arte-föreställning på c:a 20 minuter. Föreställningen ska vara klar till nästa helg . Allt är ännu så länge i sin linda så det blir mer information lite längre fram.

Förutom det blir det premiär för Mata Hari – Handelshögskolans spex 2011, som Micke har varit högeligen involverad i. Det blir på tisdag den 17/5 kl. 19.00 på Maximteatern, sen spelar spexet på onsdag och torsdag också.