« Posts under …om Commedia dell’Arte…

…när det gäller vulgär komedi…

Mrs. Agnes Brown

…att Mrs Brown är ett lysande exempel. Det är ju därför han envisas med att skicka ut videor från både föreställningar och BBC:s sitcom, t.o.m. intervjuer.

HÖR UPP! Micke intresserade sej redan för många år sen för vad han menar med ”vulgär komedi”, alltså vulgär både i ordets ursprungliga form (lat. vulgaris = folklig) och den mer samtida (rå, grov eller sexuellt utmanande).
Det är den formen av teater som vi först stöter på i Europa, i form av den greksiska mimen. Han skulle vilja gå så långt som att säga att den vulgära komedin är teaterns ursprung. Här hittar vi en icke-litterär, opolitisk teaterform som inte har annat för sej än att tillsammans med sina åskådare roa och festa om i rituella former. Det har visat sej att det finns, än i dag, förstenålderskulturer där man härmar jakten i rituella danser eller enklare skådespel, inte för att blidka några gudar, utan endast för att roa sej.
Den vulgära komedin har inga medvetet politiska ambitioner, men den står alltid på ”den lilla människans ”sida och litar aldrig på maktens alvar. Med sina sexuella anspelningar och med ”gatans språk” är den grovkornig och uppkäftig. Men det viktigaste med den vulgära komedin är att den alltid är en välkomnande fest där alla får plats.

Det är här som Mrs. Brown blir en av de bästa representanterna och kanske den enda (eller i alla fall den första) riktigt värdig TV-mediet. Se själva på detta det definitivt sista klippet jag hittatsom är en intervju med Brendan O’Carroll (Annars kan ni ju alltid gå tillbaka till gamla blogginlägg.):

Annars kan man ju ju alltid läsa om kungligheter i DN.

 

…angående fortsättningen på Commedia i Indien…

…att han ju har lovat att följa upp det där efter det förra inlägget i frågan. Då vill han tala om konsekvenserna av att vi i dag i västvärlden spelar en Commedia dell’Arte som inte bygger på något reellt som finns i vårat samhälle. Det är en liten del av det han tar upp i sitt Commedia dell’Arte-föredrag.

Bland det första som hände Commedia dell’Arte som form när den började dö ut på mitten av 1700-talet var att blev domesticerad. Den handling  som hade föregåtts på torget och berört alla, den flyttade in i hemmen och blev således en privat angelägenhet. I samband med det blev alla maskerna tamare och varmhjärtade. Pantalone förlorar mycket av sin virilitet och blir då också mer ofarlig, förbrytaren Brighella med sin stora kniv blir en småtjuvande värdshusvärd, den uppkäftiga, rumstrerande Smaraldina som ofta också var prostituerad blir till Columbina, en näpen och kvicktänkt kammarjungfru o.s.v.
Micke påstår att det har att göra med att de våld som utspelade sej (och fortfarande utspelar sej i t.ex. Indien) på gatan trots allt ändå är kontrollerat. När Commedia dell’Arte flyttar in i hemmen kan den inte längre tillåta våldet (i den omfattningen i alla fall) eftersom det då inte skulle få plats inom komedins råmärken. Våldet blir helt enkelt för rått för att vara roligt och de som är utsatta för det blir alldeles för utsatta och Commedia dell’Arte blir utslätat.
Micke tänker att det också är en orsak till att Commedia dell’Arte dog ut vid den här tiden i Europa. När inte torget blir den naturliga mötesplatsen förlorar det offentliga rummet mycket av sin legitimitet. Torget blir en genomgångsplats och inte ett vardagsrum. Det är, enligt Micke, ett av de första stegen från Commedia dell’Arte till slå-i-dörrar-farser.

Nu menar Micke slutligen att han gärna fortsätter den här diskutionen en annan gång, men nu är det dags för dej käre läsare att se ett nytt klipp av Mrs. Brown

 

… vad det gäller Mrs. Brown…

…att han har fått en ny idol – Mrs Brown, inte Brendan O’Carroll som skriver och spelar  Mrs. Brown, utan Mrs. Brown själv. Nu fastnade han hela kvällen och kollade YouTube klipp. Micke som skulle ha gjort viktiga saker hela kvällen, men vad hände. Han satt och kollade Mrs Brown.
Tydligen så var hon först på teatern innan hon kom på TV. Nu spelas 3:dje sesongen på BBC och svenskar har inte ens möjlighet att kolla in den på ”BBC play” eller vad det heter där borta. Kolla här på en trailer för föreställningen:

 

Enligt Micke är detta bland det närmaste man kan komma det han kallar ”den vulgära komedin” i en sitcom. Den är uppkäftig, den har fart, den är folklig, karaktärerna tillhör alla, den njuter totalt avsaknad av mjukismys, den sparkar åt alla håll o.s.v. Se själva:

 

…angående La Soirée Feat Stars La Clique…

…att han blir så glad av att gå på en föreställning.  La Soirée Feat Stars La Clique var en av de bästa föreställningar han sett på länge i den stilen – äkta burleskerier, uppfinningsrika nummer, skicklighet på gränsen till vanskapthet, frodigt vansinne, vaudevilletraditionen i sitt esse – allt på mycket hög nivå.  Se några YouTubeklipp från föreställningensom Captain Frodo, the English Gents eller Ursula Martinez (fast imed löljigt YouTube censur).
Föreställningen representerar übertydligt vad Micke kallar den vulgära komedin, vulgär både i sin betydelse av folklig och de vi i dagligt tal menar med vulgär.  Alltså den form som har sitt ursprung ur de allra första teaterformerna. Även detta faktum gör honom extra glad av föreställningen.
Men inte bara Micke gilla showen, så gör också drakarna, se själva på DN eller SvD t.ex. även om de recencerar när de var här förra gången.

Det enda smolket i bägaren var väl Tyrol och Ticnet, inte för att biljetten  var dyr, men för att de känns så girigt med alla RyanAirliknande extra avgifter. Biljetten som skulle kosta 240 :- slutade på 330:- och väl inne kostar en dålig fulöl i plastglas 70:-.
Men föreställningen var trots allt värd varenda liten pluring.

Renässansens Italien v/s dagens Indien i Commedia dell’Arte termer

…att Commedia dell’Arte har en helt utsökt relevans i dagens Indien eftersom samhället i dagens Indien är så väldigt likt det i renässansens Italien. När han var i Mumbai i november-december 2010 och regisserade ”A Kela Commedia Extravaganza” med Deepal Doshi från Rangeelay Theatre Ensemble slog likheten honom hela tiden.
För att nämna några exempel:

  • Arrangerade äktenskap är fortfarande det vanligaste, men de blir mer och mer i ifrågasatta, framför allt i det över delarna i samhället.
  • Det urbana samhället (där ju all Commedia dell’Arte utspelas) i Indien är ännu inte segregerat, alla dessa nya skyskrapor som byggs överallt byggs alldeles bredvid slumområden. Detta gör att de hemlösa och lägre klasserna i samhället möter och interagerar dagligen med t.ex. ”den indiska politikern med schweiziskt bankkonto” (en typisk modern indisk stereotyp), den moderna västerländska studenten eller affärsmännen i kvarteret.
  • Precis som i renässansens Italien levs större delen av livet på gatan och inte i hemmen. Det dräller av gatuförsäljare, matkiosker, små affärer öppna mot gata o.s.v. Detta gör gatan till den perfekta mötesplatsen och flyttar ut vardagsrummet. Precis som Michail Bachtin talar om i sin bok ”Rabelais och Skrattets Historia” är gemenskapen det centrala och det finns ingen plats för privatliv på gatan.
  • Detta integrerade samhälle är också väldigt hierarkiskt, både visuellt (hur människor går klädda och beter sej mot varandra) och direkt. Det är ingen ovanlighet att se vakter, bärare eller andra tjänare bli slagna av sina herrar på gatan.
  • Den billiga arbetskraften gör att medelklassen har råd att köpa tjänster till i stort sett allt. Medelklassen har oftast anställda pigor, de finns barberare, skräddare, bärare, tjänare, chaufförer, tvättinrättningar, guider som hjälper till med allt mellan himmel och jord.
  • I dagens Indien söker de urbana överklasserna efter en ny livsstil och nya sätta att mötas med barer, klubbar, lyxbilar, o.s.v. Precis så lämnade man sina gamla medeltida traditioner och riddarideal under renässansen för att söka nya vägar. (Det var under den tiden i Italien de första europeiska böckerna i vett och etikett kom ut.)
  • Religionen är en enormt viktig del i folkets dagliga liv med alla tabun och regler det leder till, vilka hindrar oss att säga och göra vad vill på scenen, och liksom under renässansen, inte i första hand på grund av direkta förbud utan för att också publiken är religiös och står bakom många av dessa tabun. Det är t.ex. inga direkta tabun runt könsord och osedlighet på scenen, men att förbanna någon på en scen är mer eller mindre omöjligt.

Plötslig blev också många gamla lazzi mer begripliga t.ex. ”Arlecchino gör allt för att få bära någons väska”, ”den fejkade spågubben” o.s.v.
Även om föreställningen spelades på ett lyxhotell och på en finare club (mycket som de Commedia dell’Arte-grupper som for runt på de italienska renässanshoven då det begav sej) fördjupades föreställningen av att veta att det liv som skämtas om från scenen levs utanför huset på riktigt. Faktum är ju att det faktiskt finns en Arlecchino som måste försöka äta en fluga och komma undan att få stryk av en Pantalonetyp där utanför.
Idag representerar ju Commedia dell’Arte-maskerna olika aspekter i vårt inre som Micke tidigare skrivit om fast i ett annat inlägg. Vi glömmer lätt att dessa masker var karikatyrer på människor som verkligen fanns ibland publiken och många gånger i publiken, att också samhället Commedia dell’Arte skapades i tillät att det våld, den förnedring och de maktförhållanden som genren faktiskt innehåller.

Nu menar Micke att han har mycket mer att säga i den här frågan men att han för tillfället ska sluta sina skriverier men lovar att åter komma i ärendet.

En lagrad pjäs växer och blir bra

…att det kan bli problem även när den föreställning man jobbar med är bättre än man tänkt. Tanken var att han tillsammans med sin klass på Kulturama skulle göra en föreställning byggd på Strindbergs ”Den fredlöse”.  Pjäsen var tänkt fungera som språngbräda till mer formexprimenterande scener, men problemen uppstår då pjäsen i sej är för bra. Den är i sej ett universum att utforska. Pjäsen var antagligen inte lika bra 1871 då den hade urpremiär på Dramaten. Det är naturligtvis inte pjäsen som i sej har legat till sej på någon hylla och blivit bättre som någon gammal Bordeaux. Den har istället vuxit till sej på grund av sin nya kontext.

HÖR UPP! Micke undervisar och regisserar mycket Commedia dell’Arte. Commedia dell’Arte är en genre från Italien i mitten av 1500-talet. Den är byggd på olika masker av herrar och tjänare vilka lever tillsammans, älskare som tvingas fly för att få gifta sej av kärlek, olika former av komiska bataljer o.s.v. 
Under renässansens Italien fanns allt detta runtomkring publiken i deras egen vardag. Publiken skrattade alltså  åt sin egen verklighet.
I dag skrattar vi istället åt helt andra saker när vi skrattar åt Commedia dell’Arte. Det handlar mer om att de olika maskerna representerar olika aspekter i vårt inre, likt arketyper. Komiken uppstår då dessa maskers viljor, behov eller lustar kolliderar.
Micke jobbar alltså i vanliga fall mest med något som, med sin dåvarande kontext, var mer ackurat för en sisådär 450 år sen och som idag får sin humor nyskapad med en ny betydelse. Detta är alltså bakgrunden när han började jobba med  ”Den fredlöse”.

När pjäsen skrevs handlade bara den till det yttre om Islands kristnande på 1100-talet och till det inre om Strindbergs egna taskiga relation till hans far och en olycklig kärlek till en kusin. I dag däremot ställer pjäsen frågor om hämnd och hederskultur, religion och fundementalism, flyktingar och asyl, uppfostran och dess konsekvenser, kärlek och stolthet m.m. Dessutom har pjäsen en historisk och psykologisk skärpa, om det senare dock är ganska yxigt (vilket i och för sej ligger lite i genrens berättarstil).
Ja, och nu blir han tvungen att dras med en riktigt bra pjäs och inte bara en massa, i och för sej intressanta, formexperiment.