« Posts under …om vulgär komedi…

…att han ligger lite lågt…

…ett tag med bloggandet, han kommer tillbaks med full kraft så snart som möjligt. Han har plötsligt fått en alldeles hiskeligt mycket att göra. Därför taggar han ner bloggeriet ett litet tag. Det är inte så att han kommer att hålla helt tyst under tiden, men inläggen på den här bloggen duggar mindre tätt ett tag.

Under tiden går det ju fint att gå in på Mickes andra blogg: Commedia dell’Arte and Vulgar Comedy eller att gå in på Mickes sidor.

…med ”en workshop i Burträsk” (tionde dagen)…

…att den avslutande dagen blev relativt kort, eftersom partituren skulle redovisas direkt efter lunch.

Det blev en kort uppvärmning, där det var ganska svårt för deltagarna att koncentrera sej på träningen. Även om det bara skulle bli en kort redovisning på arbetet med partituren så var det ”föreställningsstämning” i luften. Micke pratade ännu en gång om att det är processen som är målet.

Grupperna tog upp arbetet med partituren och de texter de lagt till. (Micke menar att i och med att de litterära texter som handlingsmanusen först grundade sej i togs in i partituren så blir de nu mer att betrakta som scener.)
Många grupper hade jobbat mycket, kvällen innan, på att verkligen få texterna att smälta in i partituren. Någon grupp var så ”färdig” att de fick jobba vidare efter regi istället, ingen av grupperna fått nått som likande regi över huvud taget. Det var ju heller inte syftet.  Andra grupper jobbade in till slutet med att finslipa och jobba bort pauser .

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen - Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagen

…att han ofta blir frågad om Commedia dell’Arte och masker i moderna pjäser (Dramaten –talet del 6).

Då brukar han svara att det är en dålig idé. Det är en dålig idé därför att det brukar fungera dåligt då en av grunderna i Commedia dell’Arte är dess fasta masker.
De fasta maskerna skapar också fasta karaktärer. Det vill säga varken maskerna eller karaktären som bär mask kan förändras under föreställningens gång. Det samma gäller för de roller som inte bär fast mask. I Commedia dell’Arte spelar de på samma bollplan som de övriga maskerna och efter samma regler, de rollerna till och med kallas masker även om de inte bär masker i ansiktet.
Till exempel kan ju inte en mask som Pantalone, vilken ju representerar döden, åldrandet eller ”de fasta värdena”, och vilken också måste symboliskt dö eller detroniseras i slutet av föreställningen för att ge plats åt det nya livet i form av de förälskade. (se del två eller Den vulgära Komedin)
Säg att Pantalone nu skulle förändras under föreställningens gång och förstå att han hade gjort fel. Då skulle han ju inte längre representera det han står för och således och han skulle inte vara ett hinder längre. Det skulle göra  detroniseringen av honom till en ren avrättning med lätt sadistiska undertoner.

Nu är det ju så att i de flesta moderna pjäser (i princip från psykologins intåg i dramatiken) förändras i alla fall huvudpersonen, man brukar tala om att han genomgår en resa. Det är väldigt sällan samma person publiken möter i början och i slutet på en föreställning.
För att ta två exempel: Nora i ”Ett Dockhem” har genomgått sin resa och kommit ut som en ny fri kvinna när hon slänger igen dörren efter sej i slutet av pjäsen, Ryttmästaren i ”Fadren” som slutet av pjäsen (visserligen likt en
detroniserad Pantalone) blir tvungen att ge upp sin dotter har också måst bli galen på kuppen för att förlora sin status som patriark.

Det här inlägget är det sjätte och sista i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som Micke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, två, tre, fyra eller fem i serien också.

…att berättelsen i Commedia dell’Arte (Dramaten-talet del 2)…

…alltid är den är den samma. Den handlar om död och återfödelse och den berättas alltid i en festlig kontext. Det spelar ingen roll om man spelar en föreställning av politiska syften, som en romantisk komedi, som ren underhållningsteater, för att tala om psykologiska skeenden eller vad det nu kan gälla.

Berättelsen i Commedia dell’Arte berättar inte i första hand en spännande historia. Vi vet redan från början hur det ska sluta. Förr i tiden talade man också om det i prologen.
Men lika oviktig som historien är för berättelsen är de rituella inslagen i berättelsen nödvändiga. Det är de som berättigar själva föreställningen, men det handlar aldrig om vad som berättas eller vad som ska hända – men hur.

Pantalone måste förlora i slutet av föreställningen och de unga älskarna måste få varandra.
De representerar, inte bara den unga kärleken, de är också pånyttfödelsen. Det är de som får livet att gå vidare. De härstammar från majfesterna med deras fruktbarhetsriter.
På samma sätt är Pantalone inte bara patriarken som blir snuvad på sin makt, utan han representerar också döden. Han är den gamla tiden som hindrar pånyttfödelsen. Därför måste dö för att ge plats åt livet och de unga älskarna.

Commedia dell’Arte är ett typiskt exempel på Vulgär Komedi, den teaterformen som står närmast riten och den ursprungliga teatern. Och det är från riterna och de folkliga festerna som den Vulgära Komedin härstammar.
Därför är Commedia dell’Arte inte bara ett festligt inslag. Den är i sej en fest. Den firas tillsammans med sin publik, inte inför den. På så sätt blir åskådarna lika mycket till deltagare.
Allt snack om att ta bort den fjärde väggen blir löjligt. Någon fjärde vägg har ju överhuvudtaget aldrig funnits och själva tanken på den blir en motsägelse.
Tvärtom talar alltid skådespelarna i Commedia dell’Arte direkt med sin publik. Det är inte frågan om någon aside, aparte där man för ett ögonblick bryter illusionen på scenen. Det är överhuvudtaget inte frågan om någon illusion, utan en konstant dialog med publiken.

Det här inlägget är det andra i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som icke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, tre, fyra, fem eller sex i serien också.

 

…med vulgär komedi och Magdalena Ribbing…

…att de är helt överens om civilisationens ursprung ur leken, maten och festen.  Liksom djuren, börjar människan att leka så fort hon för tid över från att skaffa mat. Leken manifesterar gruppens gemenskap och överflöd. Och när detta ritualiseras blir leken till fest. Man umgås vid särskilda tider på särskilt sätt, utanför vardagen.
Magdalena Ribbing skriver i DN 9/6-2011:
Själviskheten i att roffa åt sig kan med tiden ha fått samsas med nöjet i gemenskapen. Att kunna bort­se från sin egen behovstillfredsställelse är en del i evolutionen.

Leken är också en utbildning, i t.ex jakt, uppförande eller parbildning, även det inte var målet med leken. Medlet för utbildningen är dock gestaltning. Genom att tillsammans spela upp jakten, scener ur den gemensamma historien eller symboliskt tvinga gudarna till en bättre skörd, stärker man de gemensamma banden, lär sej nödvändiga beteenden och har förtvivlat roligt.
Se också: den vulgära komedins uppkomst i Sverige eller del 2 av samma rubrik.

Problemen börjar först när man börjar tillbe gudarna istället för att betvinga dem. I samband med det börjar kungar, klanledare, präster och shamaner att ta plats som ”guds utvalda”. Debörjar då också leda eller utföra ritualer till ”gudens ära”. Och vipps har man skapat embryot till en hovteater.
Den vulgära komedin däremot lever kvar i den gamla gemensamma, demokratiska festen. Den har utvecklats tillsammans med sin publik, inte inför en publik. Den undervisar inte – den utbildar, den representerar inte – den deltar, den roar inte – den gapskrattar.

…med vulgär komedi och Michail Bachtin…

…att det är ett måste för Micke att skriva om honom eftersom Bachtin och hans bok ”Rabelais och skrattets historia” är så viktig för Mickes syn på teater, vulgär komedi,
eller grotesk realism som han själv kallar det och konst över huvud taget.
Det var ett stort möte första gången Micke läste Bachtin. Plötsligt fick han bekräftelse på sina tankar och idéer om teater och Commedia dell’Arte.

Bachtin pysslade egentligen inte med teater, han var litteraturvetare från Sovjet på 1930-talet, och skrev om medeltidens och renässansens människor och deras syn på världen och skrattet. Han har formulerat de dåtida människornas förståelse och behov av vulgär komedi, vilket är dess grund även idag.
Hans grundidéer handlar om hur människorna på den tiden inte litade på alvar, som de såg som maktens, hycklarnas och våldets språk. Eftersom de allra flesta människor inte hade någon möjlighet att göra någon karriär hade det heller inget behov av alvar (Alltså inte sorg, ilska o.s.v.). Istället blev det i skrattet människorna möttes på torgen. Man kan säga att människorna levde i ett torgets skrattkultur.
Man skulle slarvigt kunna stapla upp Bachtins idéer ungefär så här:

  • Torgets språk - T.ex. de muntra ironiska förolämpningar man använder för att knyta oss närmare varandra, grova, skrävlande överdrifter och uppräkningar av superlativ som en förlängning av torgförsäljarnas utrop, lustiga svordomar och smutskastningar med hänvisning till ”detroniseringen av den äldre mannen”, en karnevalskultur som bygger på alla de festdagar som rådde i det katolska samhället.
  • Det materiellt-kroppsligt nedre - Sexuella anspelningar och hänvisningar till exkrementer och urin (vid samma plats på kroppen där död, förolämpningar och degraderande finns, finns också det nya livet, födelsen och njutningen), en förtjusning för kroppens alla öppningar, ”baken som ansiktets baksida”, en hyllning till livet och födelsen taget från fruktbarhetsritualer o.s.v.
  • Den ambivalenta världsbilden - Medan kyrkans religiösa idé om en statisk, evig världsbild med himlen som abstrakt slutmål stod för död och stillastående, medan den folkliga skrattkulturen handlade om det konkret, dynamiskt jordiska där födelse och naturens återuppståndelse stod i fokus. Det är en världsbild som tillåter dubbeltydningar, ett bejakande av festen i helvetet, parodier, förklädnader och masker, ambivalenta svordomar och förolämpningar etc.
  • Det folkligt-festliga - Här ligger glädje, mat och dryck, underhållning, lekar och tävlingar, erotik, överflöd och allt det som hör festen till, till grund. Det är karnevalens upp-och-nedvända värld där begrepp som kön, hierarkier, yrkesroller, religion ställs på ända och narren blir kung.
  • Den muntra sanningen - Skrattets sanning – den enda sanningen man litade på eftersom alvaret var förknippat men hyckleri, makt och våld. Eftersom de allra flesta människor inte hade någon möjlighet att göra någon karriär hade det heller inget behov av alvar Bachtin menar inte det alvar som handlar om sorg eller ilska. Utan det statiska alvar som bygger på skam, rädsla eller kryperi och som kräver respekt och inställsamhet.
    Mot alvaret ställdes skrattet som det förlösande, förlöjligande och befriande.

Även om dessa idéer rör medeltiden och renässansens människor så är dessa tankar grunden för den vulgära komedin ännu

Se också: Mickes definition av vulgär komedi.

…med vulgär komedi och Anthony Caputi…

…att det börjar bli dags att formulera den mer på allvar efter som han utgår från den i väldigt mycket som han skriver här på bloggen.

Med vulgär komedi menar Micke den teaterform som är den äldsta vi känner till i Europa, långt före den grekiska tragedin och som direkt härstammar ur ritualen och festen. Den är vulgär både i bemärkelsen folklig (lat. Vulgaris) och i bemärkelsen skabrös, oanständig, då den lever upp till båda innebörderna. Stiliserad och större än livet är den vulgära komedin en energisk, grovkornig spegel av det dagliga livet, som innehåller all scenisk tänkbar verksamhet.
I dag ser vi den vulgära komedin på gator och torg, i Chaplins filmer, i burlesker, hos Kalle Anka, clowner, i roliga historier, Commedia dell’Arte, revyer och farser bland annat.
Själva formuleringen har Micke tagit från Anthony Caputy och hans bok ”Buffo – The Genius of Vulgar Comedy”. Caputy anser att den vulgära komedin kan definieras genom sex grundläggande beståndsdelar:

  • Den komiska, dramatiska kampen, mellan ungdom och åldrande, man och hustru, karnevalen och fastan m.m. Detta är själva konflikten i de allra flesta komiska uppsättningar.
  • Detroniserandet av den äldre mannen. Det är patriarken som alltid förlorar på slutet, som i vartenda Molièredrama, den äldre mannen som representerar ålderdomen måste dö och lämna plats för ungdomen, i karnevalens anda.
  • Den sexuella föreningen mellan ungdomarna, med ursprung ur majfesten och andra fruktbarhetsritualer. Det ”happy end” som kommer av att de rätta paren får varandra efter att ha kämpat mot olika hinder.
  • Dumhet, djurlikt och amoraliskt beteende, drivet av lust eller hunger. Här finns upptåg, fadäser och tokerier som man bl.a. ser hos Bröderna Marx eller Nils Poppe.
  • Förvandlingar, som kärleksdrycker, magi, utklädsel m.m. Detta ligger nära vårens fruktbarhetsritualer, där naturen återuppstår.
  • Frenesi. Det är den kraft och det tempo i en föreställning som driver publiken till gapskratt och får den att släppa alla krav på realism, som i ”Pang i Bygget”

Kompani Komedi i Gera, Tyskland.

En annan person som spelar stor roll för den vulgära komedin är Michail Bachtin. Han var visserligen litteraturforskare, men har med sin bok ”Rabelais och Skrattets Historia” definierat inte bara skrattkulturen som den vulgära komedin är sprungen ur utan också inringat komiken i sej.
Han talar bland annat om ”det materiellt-kroppsligt nedre”, ”torgets språk”, ”den muntra sanningen” och ”den ambivalenta världsbilden”.
Mer om honom i nästa inlägg.

Det här är ju den genre som Micke i mest jobbar med. Läs lite mer om vad han gör HÄR.

…om kungens klantighet…

…att går det inte att hålla sej längre. Nu kan han inte längre hindra sej från att följa upp sitt förra blogginlägg om Clownerna på slottet. Alla dessa upptåg blir ju bara dummare och dummare och mer och mer komiska. Dessutom bekräftar alla dumheter hans teorier om att kungahuset har samma funktion som vanliga clowner (se HÄR).
Förutom det självklara med att kungen nu fortsätter driva upp komiken genom att ”tala ut” utan att säga ett dyft, så bevisas hans ställning som pajas genom att folk börjar tycka synd om honom. Med detta visar han att han står utanför samhället och samhällets oskrivna lagar. (De skrivna lagarna är han ju som bekant redan juridiskt befriad från.)
Han lyckas, likt clownen, få sympati trots att han uppenbarligen gjort bort sej riktigt grovt. Man kan ju jämföra med t.ex. Björn Rosengren, Stig Malm eller för den delen Dominique Strauss-Kahn. De fick ju inte direkt några sympatier när de klantade till det för sej. Men så har ju ingen av dessa kungens komiska tafflighet att ta till.
Micke tror att det är just denna tafflighet som rör vid våra moders- eller faderskänslor för kungen. När han står inför kamerorna, likt en skolgosse som ertappats med fingrarna i gottskålen och ångrar sej och skäms, så glömmer vi bort att det är en statsman som kostar oss alla en förtvivlat massa pengar, som står där och försöker slingra sej.

Den vulgära komedin bygger, enligt Antohny Caputy och Michail Bachtin m. fl., bland annat på ett antal grundpelare som:  detroniserandet av den äldre mannen, den komiska kampen dumhet, förvandlingar, frenesi ”det materiellt-kroppsliga nedre”, förlöjligandet av makten etc. Här kan man se hur hovet lyckas pricka in de flesta av dessa element.

DN, SvDAft, TV 4, Exp, SvT, DN, Exp, TV 4SvD, DN, Svt, TV 4, Aft, Ekot, SvD, Ekot, Exp, Nyheter 24, Exp, SvD, EkotTV 4, SvD, SvT, DN, Ekot, SvD, DN, SvD, DN, DN, Ekot, SvD, Aft, Aft, Aft, Aft, Exp, Exp, Exp, Exp, SVT, Aft, Aft , Aft, DN,

En annan intressant iaktagelse är att Svenska Dagbladet konsekvent vägrar att låta sina läsare kommentera någonting som helst som kan tolkas som negativt för kungahuset.

…med den vikingatida teatern, del 2…

… som en fortsättning från del 1, att det verkar som att de första dramatiska verken i Norden kommer från den Poetiska Eddan. I Eddan finns det två sorters dikter: den ena berättande, i imperfekt och i tredje person, den andra i presens och i monolog- eller dialogform. Där finns det rollkaraktärer, som gudar och hjältar. De talar och de är skrivna på det versmått som annars är avsett för sånger och trollformler.

Lokes träta

Dikter som ”Lokes Träta” eller ”Sången om Harbard” är komiska dialoger med dramatisk uppbyggnad. I den första blir Loke utslängd från ett gille där alla gudar utom Tor befinner sej, men han kommer snart tillbaka och hånar alla gudarna tills Tor kommer och kastar ut honom igen.
Den andra handlar om Tor som vill komma över ett sund och munhuggs med en färjkarl, Harbard, på andra sidan som inte släpper över honom. Harbard är ett annat namn på Odin eller Loke.
Den vulgära komedin bygger bl.a. på sex element: den dramatiska kampen, detroniserandet av den äldre mannen, det lyckade frieriet, dumhet eller amoralitet, förvandlingar och frenesi.
I båda dikterna ovan är kampen en central beståndsdel, i ”Lokes Träta” möjligen också rent fysiskt då Tor slutligen kastar ut Loke. Det är också lätt att se hur dessa båda dikter kan utföras fysiskt och hur de kan bli uppdrivna till frenesi.
I ”Lokes Träta” finns också amoraliteten och detroniseringen i Lokes smädelser av gudarna. ”Sången om Harbard” blir mer komplicerad beroende på vem Harbard är. Är det Loke som är Harbard är blir det trixterns drift med guden. Tors dumhet och detronisering blir också mer påfallande och Loke blir mer amoralisk.

Tor vid sundet

Innehållet i dikterna kan vara nog så grovkornigt som här mellan gudarna i ”Lokes Träta” från Den Poetiska Eddan:
”Loke kvad:
Tig du, Freja! En trollkona är du
och full av allsköns ont;
hos bror din funno dig de blida makter -
då släppte du dig, din slyna.
Njord kvad:
Stor sak om kvinnfolk med karlar har
sin hugnad i hor eller eljes;
jag undrar hur omanlig as kommer hit -
den bögen, han blev ju med barn.
Loke kvad:
Håll upp, du Njord! Du vart österut skickad
som gudarnas gisslan en gång,
Hymes ungmör hade dej till potta
och pissade mitt i mun.”
Översättning Björn Cillinder 1964

Harbard som färjkarl

När Bachtin han talar om ”det materiellt-kroppsliga nedre” (som det står om i …med den vulgära komedins uppkomst i Sverige…) kan man se hur ”Hymes ungmör” knyter an till en ännu äldre antik tradition eller hur Njords och Lokes sexuella förnedringar befäster den folkligt-festliga traditionen där förolämpningarna är del av muntra degraderingar, vilka alla är en del av den vulgära komedin.
Det skandinaviska samhället var inte lika hierarkiskt som i övriga Europa. Endast tre samhällsklasser fanns under vikingatiden, herremän, bönder och trälar. Det fanns heller ingen institutionell kungamakt, utan den var personlig och byggde endast på personliga nätverk.
Mickes teori går ut på att man i Skandinavien under vikingatiden aldrig lyckades fullt ut utveckla en hovteater ens i dess enklaste form, alternativt att hovteatern i Sverige växte fram just under vikingatiden.

Eddan i orginal

 

…med den vikingatida teatern…

 

…att den första beskrivna teaterhändelsen utförd av svenskar är de s.k. ”Gothion” och ”Alphabetarion”, som uppfördes i Miklagård c:a 953 e.Kr. av väringar. Det rörde sej om sånger med danser.
De gick till så att två grupper med musiker och aktörer i masker och djurhudar och med sköldar och varsin käpp, ledda av en ceremonimästare, dansade dem. Uppenbarligen dansades de inför ett högsäte av bysantinska potentater. De bildar två ringar, en inre och en yttre, där de dansar och slår med käpparna mot sköldarna och så går de fram mot honnörsbordet. De här gör de tre gånger innan de två grupperna skiljs åt och sjunger ”Gothion” och ”Alphabetarion”. De väringarna som inte var med och dansade från början faller nu in i dansen. De dansar alla runt sina ceremonimästaren och slår med käpparna på sköldarna.

 

Kalaripayatu - indisk svärdsdans

Micke tycker att detta låter som en folklig teaterhändelse (som han har beskrivit i den vulgära komedins uppkomst i Sverige del 1 och del 2 och även i om den vulgära komedin) där gemenskapen betonas och ceremonimästaren deltar med att tjäna de dansande, vilken här – i
Miklagård – upptas i en exklusiv hovtradition där dansarna uppträder inför en utvald publik av höjdare, alltså ett första steg där den vulgära teatertraditionen tar ett första steg
mot hovteatern.