« Posts under …om vulgär komedi…

…med den vulgära komedins uppkomst i Sverige del 2…

…som en fortsättning på del 1 att de allra första svenska tecknen på någon som helst form av svensk teatral verksamhet hittar man t.ex. i bronsåldersfynd från ritplatsen i Skogstorp, hällristningarna i Tanumshede, Nämforsen, Oppeby och Norrköping  m.fl. Där på ristningarna hittar man en massa kultiska ritualer, processioner och danslekar.
Ritualerna kunde handla om jakt, bröllop, fruktbarhet, krig eller kampen mellan årstiderna.
I danslekarna kunde åskådarna delta medan huvudaktörerna ledde dansen och sången, som antingen var skriven eller improviserad. Den vanligaste formen av danslekar var friarvisorna där två ungdomar, söker få varandra i mitten av en ring av deltagare vilka hjälper till med sång och dans. Danslekarna kunde också innehålla arbetssånger, tävlingar eller satiriska lekar.
En annan företeelse som troligen är förkristen är att, som en besvärjelse mot döden, dansa på kyrkogårdar, vilket ledde fram till danse macabre.

Även om lekarna förekom i alla klasser finns här åter inslagen från den folkliga och mycket tidiga formen av teater där alla deltar för att framtvinga ett lyckligt slut.
I Kiviksgraven (c:a 1200 f.Kr.) har man hittat 17 kvinnofigurer, varav 9 i fågelliknande masker och senare i den s.k. Osebergaväven (835 – 850 e.Kr.) hittades kvinnofigurer med sköldar och med vildsvins och fågelmasker.
Det ställer frågor om kvinnor var deltagande, i så fall med eller utan mask. Det finns över huvud taget i teaterhistorien inte någon masktradition där kvinnor burit mask även om det finns kvinnomasker spelade av män. Och andra sidan är det just i den vulgära komedin där kvinnor har varit deltagare från den grekiska mimen till Commedia dell’Arte. Dessutom under tider då kvinnor överhuvudtaget inte stått på scenen, även om dessa
kvinnor aldrig bar mask.
I Norden fanns ingen organiserad religion förrän kristendomen kom på 1000-talet, och då var den länge elitens religion innan den kom till folket. Det var alltså inte förrän vid den tiden, som kungen fick sin makt av Gud och således blev ansvarig inför honom istället för folket.

…med den vulgära komedins uppkomst i Sverige…

…att inte fanns någon egentlig hovteater i Sverige förrän vid kristendomens införande, inte ens i dess
enklaste skepnad. Men för att bevisa att det är så det ligger till måste han stödja sej på forskning om internationell tidig teater, om teaterhändelsen som ett vitt begrepp med föreställande lekar och tidiga processioner.
De grekiska orden teater och drama fanns ju inte i Sverige förrän grekiskan kom hit med kyrkan. Istället användes just ordet ”leikr”, som betydde alltifrån religiösa riter, sport, drama och musik till krig och kärlek. Och nog känns det närmare vad det egentligen handlar om än det grekiska: teater = skådeplats eller drama = handling.
Så är det också leken och glädjen att härma som är teaterns grund. Liksom barnen härmar, härmade de vuxna jägarna sitt byte, i kollektiva jakt- och djurscener, men utan att för den skull nödvändigtvis gestalta själva handlingen – alltså dödandet av djuret.
Psykologiskt får detta samma funktion som i barnens lekar i det att det ger modet och styrkan för jägaren att själv sedan utföra jakten.
Teatern blir magisk eller kultisk ungefär när riten börjar innehålla själva dödandet av bytet. Hux flux får teatern en mer praktisk uppgift i samhället och ska sörja för god jakt, ymnig skörd, att barnen blir goda och fertila vuxna, hålla onda andar borta o.s.v. Den magiska, eller religiösa, riten sker t.ex. genom att deltagarna tillsammans betvingar ett totem för att kunna nedlägga ett byte, genom att i dans, rytmer och gestaltande skapa illusionen av nedläggandet av detta byte.
I Nordnorge kan man hitta kultiska älghuvuden i sten och hällristningar med dansande människor i mask från stenåldern, för en sisådär 4000 – 3000 år sedan.

Då samhället börjar specialiseras och hierarkiseras, gäller det också teatern. Det är här hovteatern först skiljer ut sej. Riterna blir inte längre kollektiva. Shamanen, prästen eller kungen, som fått sin makt av gudarna, leder riterna i rollen som deras representant.
Riterna slutar upp att tvinga gudarna istället blir det böner och offer. Via trans, sång, rytmer och illusionskonster blir riten länken till en annan ”verkligare”, helig verklighet.
I och med samhällets hierarkisering blir också denna hovteater exklusiv. Den spelas av och för en utvald elit, kvinnlig och manlig teater hålls isär i initiations- jakt- skörde- fruktbarhets- och andra riter och även skådespelare och publik skiljs åt, så att publiken får en passiv, icke-deltagande roll.
Hovteatern behandlar konflikter mellan individer och/eller individ kontra kollektivet. Den strävar att stötta och legitimera samhällseliten och gör dessa konflikter till ”eviga”.

Den folkliga teatern, eller den vulgära komedin, däremot är enklare och direktare, den uppstår ur en ursprunglig klangemenskap. Dess uppgift är att förlöjliga och detronisera det ”eviga” för att ge plats för en öppen hållning till världen.  Istället för individer och effektfullt uppbyggda konflikter fokuserar den folkliga teatern och den vulgära komedin på spontanitet och karaktärer eller masker och komiken har alltid varit viktig.
Enligt Bakhtin, som visserligen talar om medeltiden, var skrattet motorn inte bara i teatern och lekarna, utan i själva grundhållningen till livet hos vanligt folk. Han talar också om ”det materiellt-kroppsliga nedre” som något muntert, det står för liv, återfödelse, befruktning, förnyelse och välmåga. Det är också i den myllan den vulgära komedin har sina rötter.

Man kan också läsa den folkliga teaterns historia i den grekiska mimen, en historia som sträckt sej från långt innan 500-talet f.Kr, då den officiella grekiska teatern föddes, till idag. Det var böndernas, slavarnas och proletariatets teater, med ett persongalleri av horor, tjuvar och småhandlare som stod långt under både tragedins kungar, hjältar och gudar och komedins löjliga men vanliga hederliga medborgare.
Den grekiska mimen har också en direkt koppling med fördionysiska fruktbarhetsriter, med sina feta magar, breda rumpor och stora fallosar. Här visar sej också likheterna med fallosarna på våra hällristningar.

…om fysisk teater i Tyskland…

 

"Svarta Döden" på Teaterstudion

…att han längtar till Berlin. Efter att ha läst en artikell i DN (och en i Aftonbladet) om tysk fysisk teater Theatertreffen från den 13/5 känner han sej mycket befryndad regissören Herbert Frisch. Och han är mycket förtjust i dennes citat: ”En skådespelare som är avslappnad är helt meningslös. En lugn skådespelare berättar ingenting. En som stammar eller darrar däremot förstår man direkt att han har något att berätta.”
Micke tycker att det är just detta med ett gestaltande med rörelsen och musik i centrum som gör teatern till teater istället för litteratur. Den psykologiska, realistiska teater och spelstil som största delen av Sveriges teaterliv verkar sitta fast i lämpar sej så väl för filmen och pjäserna är utmärkta att läsa, men var finns teatern i allt detta.
När Micke läser om dessa tyska föreställningar påminns han igen om varför han gör teater. Han tänker på leker, gyckleriet, det direkta tilltalet, de stora gesterna, festen, kropparna, clowneriet, groteskeriet, allt det vilda och galna som gör teatern så mycket större och roligare än livet.
Kolla gärna in några av Mickes trailers från hans egna föreställningar, eller se ett exempel här nedan:

 

…med clownerna på slottet…

De kungliga clownerna i glitter och rosetter.

…att kungen och drottningen är precis likandana outsiders som vanliga clowner, med undantaget att de har ett uppifrånperspektiv naturligtvis. Här kommer en lista med några av likheterna mellan kungliga och vanliga  pajasar:

  • De ser och kommenterar världen utifrån, från sin egen lätt vridna vinkel.
  • De står utanför lagen och den gängse moralen. De följer endast sina egna drifter och infall.
  • De klär sej också gärna i löjliga, otidsenliga och överdrivet utstyrda kostymer.
  • De visas upp för att för att roa och underhålla sin publik.
  • De bygger sin karriär på samma kararaktär från evenemang/föreställning till evenemang/föreställning.
  • De klantar till det rejält för sej själva med jämna mellanrum, och ofta trasslar de in sej ytterligare när de försöker ta sej ur situationen.
  • De är inga ”riktiga människor”. Liksom andra clowner är de symboler vilka, i det här fallet, representerar överheten.
  • Publiken, d.v.s. foket/undersåtarna, överser med nästan vad som helst för att få roas av sina pajaser. De tillåts också – likt gamla tiders narrar och karnevalsmasker – att stå utanför lagen.

Skillnaden mellan den kungliga clownen och t.ex. karnevalskungen (karnevalskungen var den valde kung, ofta en uteliggare eller byfåne, som ledde festligheterna under karnevalen, då statusskillnaderna vändes upp och ned) är ju framför allt att karnevalskungen är legitim då den är vald av festdeltagarna.

Kampen mellan Karnevalskungen och Fastan - Breugel den äldre

Kungaparets senaste malör är att lägga sej i svenska deckarbranchen. Läs också på Aftonbladet eller Expressen eller om detta. Här är också en länk till ”om kungens klantighet” som är fortsättningen på inlägget
Jag kunde inte heller låta bli att samla på de senaste dumheterna och upptågen, av olika dignitet, som de kungliga clownerna hittat på. Jag har undvukit secklubbs- och maffia gerjerna, de hittar du HÄR. Håll till godo:

Utomlands hjälper man till och med kungligheterna på traven att visa upp sej i all sin löjlighet. Se DN, eller Facebook.