« Posts under …om teater…

…att ”Det Allra Löjligaste”…

…är den andra föreställningen Micke skrev och regisserade med Teater Teatropen. Även den hade premiär i Visby och turnerade i södra Sverige innan den spelades i Vita Bergsparken, där den blev filmad 2003.
Läs mer om Det Allra Löjligaste.

… med att SCUM-hatarna är bland det bästa som kunde hända svensk teater…

…för att inte tala om vinstlotten för TUR-teatern. Den senare för att de äntligen kommer på sverigekartan efter alla år av mer eller mindre anonymt kämpande i Kärrtorp, en förort till Stockholm.
Camilla Wagner i Veckans Affärer hävdar t.ex. att hon inte hade en aning om varken SCUM-manifestet eller TUR-teatern innan detta. Hon kan nog betraktas som en hygglig representant för en icke-kultur-intresserad medelklass.

Vad beträffar övrig teater så verkar den för en gångs skull spela roll i det svenska samhället, och då menar han inte bara bland en bildad kulturelit. När gick det så långt att folk hotade att kasta vattenballonger och tomater, stämma köpare av en föreställning och demonstrera utanför teatern där den spelas sist i Sverige?
Micke kan inte komma på någon gång sedan Lars Noréns ” Sju tre” med vidhäftande polismord, Jouko Turkkas grupp ”Guds Teater ” kastade bajs på dramatenpubliken på 80-talet eller Pär Lagerkvists ”Bödeln” sattes upp med Gösta Ekman i huvudrollen på 30-talet som skapat sådant rabalder. Det för ju onekligen tanken till äldre tiders teaterhistoriska skandalföreställningar.
Men det fantastiska är ju att teatern berör folk. Tyvärr är det väl så att få av de som skriver och hotar verkligen har läst eller sett hela SCUM-manifestet, vilket för övrigt kan läsas HÄR.

För den som har missat det hela har alltså TUR-teatern satt upp Valerie Solanas SCUM-manifest i en översättning av Sara Stridsberg. Eftersom pjäsen är feministisk och för att Valeri Solanas var också sköt Andy Warhol och att den dessutom ska ut och spela i skolor går en massa män i taket. De har skapat föreningar folk har hotat teatern och skådespelare och betet sej allmänt illa, framför allt på en massa bloggar. Det har också resulterat i att en massa teaterar med Dramaten och Teater Tribunalen i spetsen har haft offentlga läsningar av pjäsen i sympati med TUR-teatern.
Se här:

Niklas’s posterous
Ann-Mari’s Blogg
Axess
Pelle Billing
Genus nytt
Zac’s åsikter på ett fat
Medborgarperspektiv

Men se också här vad pressen faktiskt har skrivit om själva uppsättningen:
Aftonbladet
Göteborgs posten
SvD
Kulturen
Nummer.se
ETC
Sveriges Radio
DN
Expressen

…och om den följande debatten:
Expressen
SVT Play
DN Debatt
DN
SvD
SvD
Aftonbladet
Sveriges Radio

DN

 

…att ”Boioioioioing!!!”…

…var en Commedia föreställning som han satte upp med sina elever på Teaterstudion, 2004. Efter att den spelats på Kulturama i Stockholm, varifrån filmen kommer,  for den på turne i södra Sverige, Polen och Lettland.

…med ”en workshop i Burträsk” (tionde dagen)…

…att den avslutande dagen blev relativt kort, eftersom partituren skulle redovisas direkt efter lunch.

Det blev en kort uppvärmning, där det var ganska svårt för deltagarna att koncentrera sej på träningen. Även om det bara skulle bli en kort redovisning på arbetet med partituren så var det ”föreställningsstämning” i luften. Micke pratade ännu en gång om att det är processen som är målet.

Grupperna tog upp arbetet med partituren och de texter de lagt till. (Micke menar att i och med att de litterära texter som handlingsmanusen först grundade sej i togs in i partituren så blir de nu mer att betrakta som scener.)
Många grupper hade jobbat mycket, kvällen innan, på att verkligen få texterna att smälta in i partituren. Någon grupp var så ”färdig” att de fick jobba vidare efter regi istället, ingen av grupperna fått nått som likande regi över huvud taget. Det var ju heller inte syftet.  Andra grupper jobbade in till slutet med att finslipa och jobba bort pauser .

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen - Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (nionde dagen)…

…att dagen började med en övning i att lyssna och reagera. Resten av dagen fortsatte med att Micke gick omkring mellan grupperna som dagen innan medan deltagarna  fortsatte jobba med partituren i sina egna processer. De allra flesta hade nu blivit så
involverade i sitt arbete att de inte behövde Micke särskilt mycket och hans jobb blev riktigt tråkigt.
Men nu fick alla grupper, i sin egen takt, ta in sina texter i partituren, de som de hade byggt handlingsmanusen på. För många blev det på ett sätt som att börja om från början med partituren, de tappade text eller så tappade de rörelse, de gjorde stora pauser i partituren och texterna.

De flesta grupperna hann inte komma så långt med att lägga in sina texter under dagen, så det var det som blev läxan till nästa dag.
Micke presenterade också vid lunchtid den här dagens upplägg, sista dagen och redovisningen av scenerna som det skulle bli av partituren. Genast började många av grupperna glömma processen de jobbade i och söka efter resultat. Detta till den grad att någon grupp ville ta bort texten helt och ersätta den med musik istället för att följa övningarnas syfte: att ta konsekvensen av att bara en liten del av det vi kommunicerar är orden, men att ändå utgå från en text då de skapar en talad scen.
Micke poängterar här att även om övningarna kräver fokus på ett resultat i form av en ”bra” scen, så är det inte syftet med övningarna. Det är istället att förstå processen bakom och sätta tänket i ryggmärgen för att kunna använda den om så behövs i annat arbete.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen - Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagen - Tionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (åttonde dagen)…

…att efter en rejäl och en lång föreläsning (om andra saker än denna process) fortsatte uppvärmningen och sedan resten av dagen med att Micke gick omkring mellan grupperna medan de fortsatte lägga ihop handlingar och rörelser. Mickes tanke var att deltagarna verkligen skulle få tiden att jobba grundligt, något de flesta kände sej svältfödda på.

Alla grupperna hade sina egna processer. Vissa var väldigt noggranna, jobbade steg för steg och vägde varje rörelse på guldvåg, medan andra snabbt lade ett grovt partitur som de senare förfinade och mejslade ut. Några satt väldigt länge och skrev på sina handlingsmanus och när de slutligen kom upp på golvet gick det väldigt snabbt att hitta rörelser och dynamik till partituret. Ytterligare andra behövde rekvisita and scenografidelar för att hitta lyckas få till sitt partitur och några plaskade hejvilt med vatten.

Några av de fällor grupperna fastnade i var bland annat att när de ska börja göra ett rörelsepartitur av handlingsmanuset hade de kvar textmanuset så mycket i huvudet att de börjar jobba utifrån texten istället för handlingarna. På så vis var de tillbaka i att illustrera texten med rörelse.
Andra hamnade i en sorts låtsasprat. De lämnade luckor bland rörelserna, som för att få plats för text. Det blir som om de står och pratar mellan rörelserna. Det är inte längre handlingar drivna av en vilja vi ser, utan illustrationer av handlingar.
De kan också göra gester som blir till tecken, för att det saknas ord. Det blir ju på det sättet ingen större skillnad på om de utgår från texten efter som de byter ut texten mot ett ”teckenspråk”.
Mycket av dessa missförstånd kommer sej av att deltagarna inte riktigt begrep eller misstolkade idén med ett handlingsmanus. De vill antingen sätta en handling till varje replik, som för att översätta repliken till en handling (vilket också gör att bara den som för tillfället talar har en handling), eller så skeenden och färdigtolkade scener istället för handlingar och på så sätt utgå ifrån hur partituret kommer att se ut utifrån, om de inte bara gör passiva eller yttre handlingar.

Ett annat problem är att vissa deltagare inte gör sina handlingar utan bara antyder dem. De kan till exempel röra sej om någon som tar ett steg mot någon och anser att det är att köra ut denne. Problemet blir att det här steget inte betyder någonting för någon annan än den som gör det därför att det inte är effektivt. Det saknas et uttalande i samband med rörelsen typ: -” Stick!”.
De rörelser som läggs in i partituret måste vara effektiva istället för att bara antyda den inre handling som de ska utföra annars kommer åskådaren att sakna text. I det föregående exemplet förutses det att steget mot personen som skall köras ut ackompanjeras av ett ord, typ: stick.  Micke brukar då föreslå deltagarna att försöka tänka som en femåring. De antyder inte. De flyttar heller sin antagonist själv än att bara antyda någonting som bara kanske förstås.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen - Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenNionde dagenTionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (sjunde dagen)…

…att morgonens uppvärmning med Inledningsserien egentligen inte har någon direkt relevans till arbetet med rörelsepartituren. Det var mer en hjälp till deltagarna att själva kunna komma ihåg och kunna ta ansvar för träningen när Micke har åkt. Men han meddelar ändå att de fick arbeta ostört i lite mer är en timme med serien och att de sen samtalade runt detta.

Senare fortsatte partiturarbetet. Efter en pratstund där deltagarna fick möjlighet att fråga ut Micke om hur handlingsmanusen egentligen var tänkta att vara fick de fortsätta själva resten av dagen.
Många frågade om vad som var en aktiv respektive inre handling. Vissa hade bara skrivit yttre handlingar och således gjort scenerier istället för handlingsmanus, andra hade fyllt sina handlingsmanus med passiva handlingar om vad som händer med personerna istället för vad de själva gör, ytterligare några hade skrivit verb som ”personen blir” och vad ”personen är”.
Det blev på det hela mycket svårare att urskilja eller tolka en handling i ett färdigskrivet manus än att skapa handlingar ur en ren nonsenstext.
De upptäckte också ett gyllene undantag från regeln med aktiva handlingar. Det gäller när en deltagare blir tvungen att ta en handling från en scenanvisning. Då kan manuset styras av passiva handlingar. Eftersom det där finns möjlighet att låta någon eller någonting utomstående påverka handlingen.

Deltagarna fortsatte senare att på samma sätt som innan att lägga partiturer till sina handlingsmanus. Det blev denna gång en utmaning att inte snegla på texten, utan att lita till sitt handlingsmanus.
Många började också spela så att man kände att det saknades text. Det blev som om någon vridit ner volymen på TV:n. Antingen lämnade de omedvetet pauser för text eller så började de förklara med gester eller tecken som fick Micke att sakna ord.
Här gällde det istället att låta partituret först stå för sej självt innan det var dags att lägga till någon text. Det var ju också meningen att de skulle lägga undan texterna helt efter att ha skrivit sina handlingsmanus för att inte längre bindas av orden. Tanken var ju att just ta konsekvensen av att orden är sådan liten del av kommunikationen.

Detta arbete fortsatte resten av dagen med deltagarna som jobbade i sina grupper och Micke som gick runt mellan dem och hjälpte till.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen - Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenÅttonde dagenNionde dagenTionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (sjätte dagen)…

…att efter uppvärmning var dags för alla att visa sina partiturer för att se vad som hade hänt med dem under helgen. Alla hade lagt till sina texter, men med varierat resultat.
Vissa hade bara lagt till texten som om den inte hade någon betydelse. Det verkade som om de hade trott att bara för att de lade stor vikt vid rörelserna så hördes inte texten. De var också de grupper som stressade sina texter så de aldrig hann lyssna på vad vare sej de själva eller deras kamrater sa. Texterna var ju visserligen högst absurda, men de var ju viktiga på samma sätt som rörelserna, om inte annat så för att de var med på scenen.
Andra hade visserligen lagt vikt vid texten men de hade fokuserat så till den milda grad på undertexterna att själva texterna (eller ska vi kalla dem övertexterna?) blev dubbelt absurda. Även om det är undertexten, tillsammans med handlingarna, som driver historien i det här fallet så måste texten som faktisk finns där också sägas. Talar man om vädret som ett dolt hot så måste ju även vädret få någon relevans annars kunde man ju lika gärna rabbla telefonkatalogen. Detta blir extra viktigt när texten är absurd.
Ytterligare någon behandlade texten utan att låta handlingarna få det utrymme de hade innan så att de inte längre berättade någonting. De hade helt släppt den dynamiken i rörelserna de tidigare hade.
Den nya dynamiken blivit mycket mindre och vardagligare när texten kom in.

När de sett på varandra fick deltagarna och Micke generellttalat om vad han såg och vad som kunde förbättras fick grupperna gå tillbaka och fortsätta jobba på sina partiturer. Under tiden gick Micke omkring och hjälpte grupperna individuellt.

Till slut, efter att ha jobbat och jobbat om med sina partiturer, fick grupperna åter visa sina partiturer med texterna. Den här gången hade de hunnit jobba mer på det som de missade förra gången. Även om de hade kunnat jobba betydligt längre på partituren hade det hänt mycket.
Texterna hade assimilerats in i partituren och orden kändes (trots deras nonsens) än mer ”trovärdiga” än i de förra partituren från den fjärde dagen. Partituren började mer lika scener med substans. Den här gången hade ju också partituren grundats i handlingar tagna från en text, om än en fullständigt absurd nonsenstext.

Innan de skiljdes den sista dagen fick deltagarna i uppgift att på nytt dela in sej i grupper. Den här gången skulle de leta upp en text från en scen i en realistisk pjäs. När de hittat en text skulle de göra ett handlingsmanus utifrån sin tolkning av texten. Det var också det som blev läxan till nästa dag.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos  teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen - Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagenTionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (femte dagen)…

…att även denna dag började med Inledningsserien. Denna gång fick deltagarna börja utan några särskilda förutsättningar.  Micke gav deltagarna, då de kommit igång, tallriksmasker, gjorda av pappersmasker. Osaken att han inte använder nollmasker är att de liknar ansikten och således får deltagarna att ge dem värden. Med tallrikarna i ansiktena blev deltagarna helt hänvisade till att kommunicera med sina kroppar och inte ansikten.
Det tog en bra stund för dem att sluta fokusera på varandras ansikten trots tallrikarna. Det verkar ju vara så att människor i väst är så fokuserade på att se varandra i ansiktet att de till sist tror att det är där kommunikationen sitter. (Till skillnad från t.ex. afrikaner som ser mot varandras fötter eller japaner som tittar ungefär där slipsknuten sitter.) Men när de väl börjat släppa varandras ansikten – både att se på andras och att försöka använda sitt eget bakom tallriken – började golvet leva. Möten, konflikter och samarbeten blev mycket mer levande och direkta och samtidigt blev rörelsedynamiken mer kraftfull och rummet mer fullt av energi.
Som en avslutning på träningspasset gick Micke runt och ritade ansikten med väldigt starka uttryck på tallrikarna, utan att deltagarna kunde se vad han ritade. Det var visserligen mest på skoj, men det blev samtidigt tydligt hur förvirrande våra ansiktsuttryck kan vara, hur deltagarna tolkade både kroppen och ”ansiktet” när de gav så uppenbart olika budskap.

Efter lunch fortsatte de att jobba på sina partiturer. Det var tydligt att de olika grupperna hade olika processer. Någon grupp ville jobba helt själva. De hade tidigt förstått arbetsmetoden och kunde därför fördjupa partituret både genom att finna fler och fler detaljer och att göra dynamiken mer expressiv.
En annan grupp stod först stilla och förstod inte vad det pysslade med tills de plötsligt gick över ett hinder och det lossnade. Andra grupper kom inte i gång då de komplicerade och intellektualiserade processen istället för att prova sej fram på golvet.

Läxan till nästa vecka blev att göra färdigt partituren tills de blev nöjda.
Micke ville inte precisera något mål för vart de skulle komma, då varje grupp hade sin egen process. Målet var ju inte heller att skapa en färdig scen, utan att förstå processen.
Sedan ska de också lägga till de texter som handlingen var tagen från.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen - Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagenTionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (fjärde dagen)…

…att denna dag började med träning och gick vidare till att avsluta de första par-partituren och att starta upp jobbet med nästa partitur,  som blev tre-partiturer.

Dagen började som sagt med träning och Inledningsserien. Efter att deltagarna jobbat i c:a en halvtimme stoppade Micke träningen och började prata (i över en timme).
Han kommer inte riktigt ihåg allt vad ha sa, men det handlade om att söka konflikter i träningen. Den harmoni han såg deltagarna söka i träningen var möjligen var bra för pedagogiskt drama, men inte teater, där dramatiken uppstår just genom konflikterna. Han bad dem istället söka just konflikterna. Träningsgolvet är en plats där alla konflikter är både tillåtna och bejakade. I det konflikträdda Sverige är det närmast en instinkt att söka konsensus, men då dör också dramatiken. I träningen betyder det att deltagarna måste ta ansvar för sin egen vilja och slåss för den och inte anpassa sej till gruppens vilja.
Han talade i samband med det också om vikten av att ta plats. I teaterträning stärker individen kollektivet genom att ta för sej. Inledningsserien är med sina gruppdynamiska element utmärkt för att träna ensemblespel, men det finns också en fara att skådespelaren gömmer sej i gruppen och inte visar sej.
Efter det att Micke pratat började träningen igen. Men nu blev träningen mycket intressantare. Salen fylldes av tydliga individer som gick från konflikt till konflikt och stred för sin rätt. Plötsligt var alla trevliga leenden borta och deltagarna såg ut att ha roligt istället.

Sen var det dags att se på de läxor som hade gjorts till dagen. Först blev det rätt stolpigt. Texterna hade liksom inte kommit på plats. Rörelserna och deras dynamik glömdes bort. Men bara efter att deltagarna fått repeterat in texterna i 20 minuter så satt de då vi tittade igen.
Det är intressant att se hur dessa nonsenstexter verkar vara skrivna direkt för just dessa rörelsepartiturer. När skådespelarna vet vad det är de gör, vilka handlingar, och väljer sin dynamik efter det, då faller sej de irrelevanta orden som om de handlade om just det som skådespelarna har valt att spela. Åter igen bevisas alltså hur lite orden har med kommunikationen att göra.

Efter lunch fick deltagarna nästa uppgift. De delade upp sej i grupper om tre. Denna gång fick de texter, även denna gång nonsenstexter, från början. Nu skulle de utifrån nonsenstexterna skapa ett handlingsmanus, alltså en räcka handlingar beroende av varandra som skapade en historia med en början, en mitt och ett slut. Det blev ju i praktiken så att de skapade historien själva eftersom texterna var ren nonsens och där inte fanns något att hålla sej i.
När de hade ett handlingsmanus fick de lov att lägga undan sina texter och i stället för, som förra gången, bygga handlingar på rörelser, vilka i sin tur fick en dynamik och slutligen en text, skulle de nu bygga handlingar på en text, som visserligen inte betydde någonting, och ge rörelser åt handlingarna (alltså inte direkt åt texten).
När dagen var över hade de olika grupperna kommit olika långt och läxa till nästa dag blev istället för att de skulle uppnå något resultat till nästa dag att de skulle jobba vidare ett par timmar med sina rörelsepartitur.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen - Första dagenAndra dagenTredje dagenFemte dagen - Sjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagenTionde dagen