…med Frankenstein på TUR-teatern…

…att han har varit där och sett pjäsen för att han blivit ombedd att recensera den, mot en friplåt.   Först gick han  fel och kom in på Reflexen och sa att han ville ha sin fribiljett. Den fick han också även om den biljetten gick till ”Solider, sailor, tinker, spy”. Det var först efter detta som han insåg sej omkring och upptäckte att det inte var dit han skulle.
Nu är det dessutom så att han inte har läst boken och bara sett halva filmen i Kenneth Braghans version, så han kommer inte med så mycket bakgrundskunskaper.

Hur som helst föreställningen, den riktiga alltså, började bra. Hela den första halvtimman var både läbbig, snygg och rolig. Den verkade lova en modern blandning av Grand Guignol och sekelskiftes symbolism i en blandning av gotik och 90-tals estetik, med hängande djurkroppar, en stålbur, ett operationsbord och två stora träklossar.  Där var fullt av rök, flackande strålkastare med en förkärlek för att blända publiken vid scenbyten och ett ljud med obligatoriskt ”skräcksurr” och industrirock.
Skådespelarna verkade vara på särledes gott humör och där var till och med humor i en monolog när Dr Frankenstein inte riktigt får till det.

Men efter ett tag började det hela gå i stå. Föreställningen saknar ett driv framåt. Det händer absolut ingenting.  Det tre rollerna, Dr Frankenstein, monstret och en äventyrare/upptäcksresande, interagerar i stort sett aldrig utom då någon bestämmer sej för att plåga monstret till synes utan anledning och vid ett tillfälle då doktorn försöker lära monstret bordsskick.
Istället turas de om att tala i monologform: Dr Frankenstein alternerar mellan ”jag tryckte bara på en knapp så skapades liv”, ” livet och allt är skapat”, ”om monstret har känslor är det väl inte mitt fel” och ”jag har väl rätt att döda det jag har skapat”. Det är också hon som lovar ett filosofiskt djup i sina texter, men de stannar vid de ytliga frågeställningarna utan fördjupa dem. Monstret rabblar då och då upp allt vad hon har lärt sej och äventyraren tjatar om hur han älskar vetenskapen och att han gillar bergsklättring och friluftsliv. Alla utom monstret är ständigt hiskeligt förbaskade av någon orsak.

Micke erkänner, han raljerar, men faktum kvarstår: han fattar inte poängen. Varför ska ett alldeles nyskapat monster vara trasig, blodigt och spotta blod ur munnen i et kör? Vad är det doktorn och äventyraren är så arga på? Varför misshandlar de monstret i ett kör? Vad har äventyraren där att göra?
En annan sak Micke funderar på efter föreställningen är hur det kommer sej att in en pjäs där skräcken i handlingen ligger på ett filosofiskt/psykologiskt plan så är det läskiga fysiskt, som misshandel och  elchocker eller äckel och dräglande blod.

Det är synd det där, för han tycker mycket om TUR-teatern annars, men han är glad att pressen är desto snällare: SvD, Kulturbloggen, DN, Aft,

Comments (0)

› Kommentera här.

Kommentera

Allowed Tags - You may use these HTML tags and attributes in your comment.

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> <img src="" alt="">

Pingbacks (0)

› No pingbacks yet.