« Posts tagged burlesk

…med Frankenstein på TUR-teatern…

…att han har varit där och sett pjäsen för att han blivit ombedd att recensera den, mot en friplåt.   Först gick han  fel och kom in på Reflexen och sa att han ville ha sin fribiljett. Den fick han också även om den biljetten gick till ”Solider, sailor, tinker, spy”. Det var först efter detta som han insåg sej omkring och upptäckte att det inte var dit han skulle.
Nu är det dessutom så att han inte har läst boken och bara sett halva filmen i Kenneth Braghans version, så han kommer inte med så mycket bakgrundskunskaper.

Hur som helst föreställningen, den riktiga alltså, började bra. Hela den första halvtimman var både läbbig, snygg och rolig. Den verkade lova en modern blandning av Grand Guignol och sekelskiftes symbolism i en blandning av gotik och 90-tals estetik, med hängande djurkroppar, en stålbur, ett operationsbord och två stora träklossar.  Där var fullt av rök, flackande strålkastare med en förkärlek för att blända publiken vid scenbyten och ett ljud med obligatoriskt ”skräcksurr” och industrirock.
Skådespelarna verkade vara på särledes gott humör och där var till och med humor i en monolog när Dr Frankenstein inte riktigt får till det.

Men efter ett tag började det hela gå i stå. Föreställningen saknar ett driv framåt. Det händer absolut ingenting.  Det tre rollerna, Dr Frankenstein, monstret och en äventyrare/upptäcksresande, interagerar i stort sett aldrig utom då någon bestämmer sej för att plåga monstret till synes utan anledning och vid ett tillfälle då doktorn försöker lära monstret bordsskick.
Istället turas de om att tala i monologform: Dr Frankenstein alternerar mellan ”jag tryckte bara på en knapp så skapades liv”, ” livet och allt är skapat”, ”om monstret har känslor är det väl inte mitt fel” och ”jag har väl rätt att döda det jag har skapat”. Det är också hon som lovar ett filosofiskt djup i sina texter, men de stannar vid de ytliga frågeställningarna utan fördjupa dem. Monstret rabblar då och då upp allt vad hon har lärt sej och äventyraren tjatar om hur han älskar vetenskapen och att han gillar bergsklättring och friluftsliv. Alla utom monstret är ständigt hiskeligt förbaskade av någon orsak.

Micke erkänner, han raljerar, men faktum kvarstår: han fattar inte poängen. Varför ska ett alldeles nyskapat monster vara trasig, blodigt och spotta blod ur munnen i et kör? Vad är det doktorn och äventyraren är så arga på? Varför misshandlar de monstret i ett kör? Vad har äventyraren där att göra?
En annan sak Micke funderar på efter föreställningen är hur det kommer sej att in en pjäs där skräcken i handlingen ligger på ett filosofiskt/psykologiskt plan så är det läskiga fysiskt, som misshandel och  elchocker eller äckel och dräglande blod.

Det är synd det där, för han tycker mycket om TUR-teatern annars, men han är glad att pressen är desto snällare: SvD, Kulturbloggen, DN, Aft,

…med Nya Spöksonaten på Moment Teater…

…att det var det bästa, viktigaste och roligaste han sett på teater på mycket, mycket länge.
Han skriver inte detta som en recension. Faktum är att han inte hade tänkt sej att använda bloggen till recensioner, även om det kommer att komma ett undantag i veckan då han är bjuden till Tur Teatern och deras föreställning av Frankenstein.

Men faktum är att han blev så positivt överraskad efter att ha varit på ett genrep av Nya Spöksonaten. Nu är det så att Micke redan från början är hiskeligt förtjust i Moment:teaters uppsättningar. De har alltid varit roliga, innovativa och lekfulla.
Men denna föreställning är dessutom så otroligt, ursinnigt angelägen. Man har genom Strindbergs Spöksonaten lyckats analysera och gestalta Sveriges politiska historia de senaste tio åren och bakåt. Parallellerna mellan Sverige och Spöksonaten, Hummel och Reinfeldt, Mumien och Palme o.s.v. blir självklara och hela Svenska nytidshistorien blir bara tydligare sett genom Strindbergs ögon.
Historien blir också så tydlig genom att man verkligen får tid att gå igenom allt vad som hänt i politiken de senaste åren. Jag som trodde den svenska politiska teatern var så nattstånden.

Sen blir det ju inte sämre för att hela föreställningen spelas i den ”Momentianska”, förtjusande estetik de alltid briljerar i.

…och föresten svaret på frågan är: Nej, Micke har inte blivit mutad att skriva detta. Han tycker så här.
Och så här skrev pressen:
SvD, DN, Kulturnytt, nummer.se,

…att han just börjat en universitetskurs…

…i skådespelarkonst och att han på vägen hem efter första föreläsningen lärde sej vad han tycker är allra viktigast i skådespelarens konst.
De hade börjat med att listat frågeställningar, aspekter och vinklar på skådespelarkonst på svarta tavlan. Det blev saker som: ”paradoxen äkta/spel”, ”vad är kvalitet”, ”relationen känsla teknik” eller ”de historiska rötterna”.

Efter rasten blev det filmvisning. De skulle se fyra versioner av Hamlets monolog till skådespelarna: En TV-teater uppsättning från 1955, Kenneth Branaghs filmversion, Noréns uppsättning från Romateatern och Staffan Valdemar Holms 1990-tals uppsättning från Malmö Dramatiska Teater. Det var som exempel på olika ingångar till skådespeleriet.
Den första(som var ett undantag och visade scenen i Gertruds sängkammare) var just så skitnödig och krystat inlevelsefull som att man kan tänka sej att man kan se hur skådespelaren KÄNNER en hel massa hela tiden, utan att man har en susning om vad han egentligen känner eller, som publik, själv får vara med och känna någonting. Micke var glad att det var TV-teater eftersom det skulle vara olidligt att sitta i samma sal som skådespelaren och liksom smygtitta på hans inre konvulsioner.
Den andra var ett stycke ren ekvilibristik. Kenneth Branagh visade upp hela sitt register där varje stavelse, varje tonfall var väl uttänkt, nyanserat och exekverat. Det var som att se en mycket skicklig atlet eller en virtuos pianist eller jonglör i sin fåfänga visa upp sina konster. Samtidigt var ju detta en modern film, där man satt handlingen i 1800-talet och där man vinnlade sej om realism. Micke kunder inte riktigt hålla sej för skratt då krocken mellan denna filmrealism och det högtravande, virtuosa 1500-talstalet blev en ganska löjlig kombination. Nå, det ska väl kanske tillägas att det också kan bero på att han kastades in mitt i handlingen och så c:a 5 minuter av filmen.
I Norén-uppsättningen från Roma däremot verkade det mest som om skådespelarens uppgift var att fylla i en mall han fått från regissören. Micke fick intrycket av att den stackars skådespelaren inte riktigt visste vad han gjorde, men försökte så gott han kunde passa in i ett koncept.
Det kan man kanske säga om den sista uppsättningen också, den av Staffan Valdemar Holm. Det var en rejält dekonstruerad uppsättning. Den kan uppfattas hur konstig eller obegriplig som helst (antagligen vad Bengt Ohlsson menar med experimentteater), men där fanns det Micke söker hos skådespelaren – lust. Han fick själv en enorm lust att se hela föreställningen. Skådespelarnas lust hade smittat av sej på honom. Det framgick att det var på väg att bli en mycket hemsk föreställning, jobbig att titta på. Men det var inte det som det handlade om. Skådespelarnas lust att skådespela var det som gjorde föreställningen njutbar. Man kunde ana att skådespelarna var stolta över sin uppsättning.

Det är detta som Micke ser som skådespelarens första uppgift. Det spelar ingen roll vilken genre, läsart eller skola, om det är regissörens, författarens eller skådespelarens teater ifall där inte finns en lust i botten. Lusten att gestalta, att möta sin publik, att berätta sin historia – utan den har teatern inget berättigande, enligt Micke.

…med Hallucinationslaboratoriet…

…att det var en av tre Grand Guignolföreställningar som sattes ihop till en helafton, under namnet I Afton Skräck och Skratt, på Kilen i Kulturhuset i Stockholm 2004.

Den här gången har Micke inte regisserat, men väl varit med att spela. Det gjorde Michael Fields från Dell’Arte International School of Physical Theatre. Micke spelade rollen som ”Mitchinn” och som doktor Gorlitz spelade Per Forsell, Amanda Olls spelade Sonja, Anna Svensson Kundromichalis spelar Patienten och Doktor Enesco och Desirée Burenstrand spelar Mariza och Assistenten.

Det är Samuel Trygger som har klippt ihop den här filmen snyggt och prydligt från början sen han Micke lagt sej i och gjort en trailer av den. Håll till godo gott folk:

…med VT 2011 med Kulturamas teater 1…

…han tänkte publicera en trailer från denna föreställning också. Den ligger ute i sin helhet (c:a 1 timme) för den som vill och orkar se hela. Klicka bara HÄR (man måste scrolla ned en liten bit).

Föreställningen var ett collage av texter från bl.a. August Strindberg, Lars Norén, Jim Cartwright, Tennessee Williams, George David Weiss och Bob Thiele och egna scener.

…med den ”fina” humorn…

…och det vulgära skrattet, att det är skillnad på humor och komik. Om komiken är en del av skrattkulturen så är definitivt inte humorn det. I alla fall inte när Micke talar om det i den här vinkeln.

Micke tar stöd i sitt resonemang från en doktorsavhandling om skrattet av Hans Lindström (skämttecknaren) som heter: ”Skrattet år världen i litteraturen”.
Han talar om humor som nästan en motsats till skrattet. Humor är, i hans sätt att se det, de torra, de fyndigt spirituella, den diskreta satiren, de förfinade kvicka skämten som man ler och inte skrattar åt. Humor som det begrepp vi känner idag kom till i slutet av 1700- början av 1800-talet för att avskilja den borgerliga klassen med sitt trevliga leende, från den skrattande vulgära underklassen. Det blev med det viktorianska synsättet ett bevis för att man kunde ”hålla på sej”. God smak blev honnörsordet.
Det här synsättet utvecklades också under antiken. Runt 300-talet f.Kr. alltså straxt efter det att de kända komedierna av Aristofanes skrev, enligt Dick Harrisson i SvD. De burleska, grova och bullriga skämten banlystes socialt i de högre kretsarna.

Humorn är lite som Spanarna i P1. Världen är sedd från ett lite småputtrigt, lite småbildat Bromma-villa perspektiv, via modemagasin och fredagsmys, sånt en välbärgad medelklass känner igen sej i. Här flabbas inte, men väl småmyses.
Micke anser nu inte att det för den skull skulle vara något fel på det. Han måste själv tillstå att han inte gärna missar programen.

Skrattet däremot har alltid varit subversivt med sin ambivalenta hållning. Det hotar alltid att skratta ut någon, hög som låg. Här finns satiren, gycklandet, underlivshumorn, svartmålningarna, slapstick, groteskerierna, lekarna. Skrattet är det ursprungliga, basala som vi aldrig blir av med hur mycket vi än polerar ytan.
Och skrattet och skrattkulturen har ju, till skillnad mot den” fina” humorkulturen som har kommit och gått i historien, alltid funnits.

…med Den Fredlöse av August Strindberg…

…att det var en pjäs han satte upp med sina elever på Kulturama VT 2011, ett litet rum på femte våningen.

Det är en av Strindbergs ungdomspjäser och utspelar sej i original på Island på 1100-talet, men i Mickes version kan man nog säga att den kan utspela sej lite här och var…
Här kommer i all fall en trailer från föreställningen. Håll till godo.

…med Benke och ”kulturvänstern”…

…att han nog inte kan hålla sej från att lägga sej i debatten om kulturens fana.

Det blir liksom lätt omöjligt att riktigt sammanfatta artikeln eftersom den är så spretig och osammanhängande. Den sparkar lite hit och dit.
Det verkar mest som om den käre Benke själv är inne samma kris som resten av vänstern i synnerhet och Sossarna i synnerhet. Hans egen lösning verkar vara att hänga med i tiden och byta sida. ”If you can’t beat them joint hem.” Och nu vill han manifestera det i tidningen.
Men för att försöka hitta något sammanfattande budskap så vill han väl säga: -”Sitt still i båten och lyd de styrande” lita som i en hel del diktaturer runt om i världen där man absolut inte vill att kulturen ska vara störande. Annars låter det väldigt, väldigt likt Göran Hägglunds snack om ”verklighetens folk”, fast med fler ord.

För att kunna bemöta vad han skriver så har jag fått punkta upp det:

  • Benke glömmer att den största delen av kulturen inte är vänster. Det är bara att se sej om. Det finns i stort sätt ingenstans i Stockholm där du kan stå och INTE se en himla massa reklam och om inte det är kapitalismens kultur så undrar jag; det finns väll inte en stad i Sverige utan en massa statyer på gamla konservativa kungar; slå på någon av alla TV-kanaler och se, mellan reklamen, hur mycket vänsterpropaganda det visas emellan såporna, reality serierna, polisserierna och de amerikanska filmerna; kolla in den super konservativa arkitekturen runt Strömmen i Stockholm o.s.v. o.s.v.
  • Benke skriver: ”Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afgansk papperslös flykting – men faktiskt inte mer heller.” Det är bara det att det är ett fullständigt meningslöst påpekande. Problemet är ju att afghanen vanligen inte tillskrivs samma värde. Han har inte samma makt, kontakter, pengar, självklarhet eller möjligheter att nå ut som finansborgarrådet. Det är därför det är viktigare att hjälpa afghanen att föra sin talan.
  • Benke anser att det är bullshit att bra satir alltid sparka uppåt. Men då har han inte fattat någonting av vad satir egentligen är. Satiren kommer från en tradition av Vulgär Komedi och bygger på mycket gamla teaterformer (knappast experimentteater) från Karnevalen och romarnas Saturnalier. Läs mer HÄR.
    Om nu Benke menar att satiren istället skulle börja sparka nedåt istället skulle den inte längre vara satir utan lyteskomik eller ren sadism.
  • Benke talar om kotterierna bland kultureliten (utan att inse att han är en del av densamma) och är rädd att han nu, efter sin artikel, inte ska bli spelad på Dramaten eftersom han inte skrivit på samma upprop mot nya Slussen som Marie-Louise Ekman, eller att han inte längre ska få småprata med sina gamla bekanta, som brukar ge honom stipendier och jobb. Men han ser inte att det är samma kotterier överallt, även om han går med i Folkpartiet eller börjar skriva för någon av näringslivets tankesmedjor.
  • Benke anklagar (tydligen falskt) Åsa Linderborg att ha skattefifflat, men det får hon försvara själv HÄR.
  • Benke verkar ha någon väldigt konstig fobi om att bli tvingad att titta på experimentteater. Men där kan han nog vara lugn. Det är ju knappt någon idag som gör experimentteater, det är ännu färre som ser experimentteater, det är ingen som försöker tvinga någon till experimentteater, experimentteatern får inte ens några pengar till marknadsföring av sina pjäser, experimentteater får inga pengar överhuvudtaget.
    Micke undrar var Benke har fått sin rädsla för experimentteater om han inte menar experimenten från en del institutioner för att se hur snabbt man kan söva folk, men då brukar det nästan alltid röra sej om traditionell teater. Det är ju också dit i stort sett alla pengar går.
  • Benke citerar Malin Ullgren: ”Hur skapade vi en samtid i vilken det är respektfullt att lämna människor där här och inte ”störa” med kultur- och bildningsambitioner?” och han svarar själv ”Jag har inget svar på den frågan. Men jag vet att det inte är en dag för tidigt.”
    Vad ska vi då med kulturen till?
    Micke menar att om nu Benke vill fortsätta leva i dumhet och inte låta sej beröras av kulturen så får han väl göra det, men det är viktigt att vi andra som vill fortsätter att utveckla och förkovra oss inte ger upp och blir just sådana bekväma soffpotatisar som Benke förhärligar i sin fåtölj.
  • Benke skriver med exempel från sin bekantskapskrets att ”Allt ont förläggs utanför en själv”. Samtidigt glömmer han att det är just det han själv gör – lägger ondskan utanför sej själv. Det är bara det att han har bytt sida på sej själv och således också bytt sida på ondskan.

Det här är givetvis bara några exempel ur en artikel på ett och ett halvt uppslag i DN. Andra handlar bl.a. om hur han tycker sej gjort research om sexdagarskriget genom att läsa NE (en artikel på c:a en spalt), att någon vill tvinga folka att titta på experimentteater i väntan på Värmdöbussen, att det skulle vara radikalt att driva med kungens ordblindhet o.s.v. o.s.v.
Men det här han andra skrivit om. Se här:

DN, ExpAft, ExpSvD, Aft, Exp, Aft, DN, Finansliv, Aft, DN, Galago, SvD, P1, SR Minnen, DN, DN, DN, DN

…angående bovar och banditer…

…att det ständigt talas om dessa ”kriminella” i pressen och media.
Micke lärde sej en gång att om man gör något brottsligt så blir man kriminell och om man sedan sonar sitt brott är man att betrakta som en vanlig hederlig medborgare igen. Dessutom lärde han sej att så länge man inte är fälld i en domstol är man på sin höjd misstänkt för att vara kriminell.
Ergo: en kriminell person är en person som är dömd till ett straff och som ännu inte avtjänat detsamma.

 

Det är nu Micke tycker det börjar bli komplicerat. I press och media står det ju dagligen om kriminella som är ute på stan och gör det ena och det andra, för att inte tala om en massa människor som springer omkring och ”umgås
i kriminella kretsar”.
Se till exempel: DN, Ekot, Exp, SvD, Aft, Exp, DN, Ekot, Aft,  SvT, SvD, Exp, Radio Sthlm, DN, Svt, SR, SvD, och så vidare.
Förutom att detta är en rent språklig blunder så målar ju pressen personer och ibland hela kretsar av personer som någonting det ytterst sällan är. Det borde ju faktiskt gränsa till ärekränkning att utan att utan att ens ha bevis för att denna har begått ett brott den inte har sonat anklaga personen för att vara kriminell.

…med satir + elakhet = sant…

…att det är satirens första uppgift att vara elak. Det är till och med viktigare än att den är rolig, för är den rolig utan att vara elak är det inte satir, hur bra den är. Likaså blir det satir om den är elak även om den inte är rolig, hur dålig den än är.
Satiren kan och ska förlöjliga överheten eller samhällsordningen i stort. Dess vapen är skrattet. Och den slår alltid uppåt.

Micke skriver det här inlägget som en uppföljning på de tidigare med att vara recensentens recensent.

Man hör ibland saker som att satir ska vara medkännande eller försonande. Men problemet med det är att det som är försonande också avväpnar satiren. Det är de makthavande mätta borgerlighetens svar för att neutralisera satiren. Den började redan på 1800-talaet att tala om humor som något försonande. Att det var något som skulle tona ner och mildra motsättningarna i samhället i stället för att visa upp motsättningarna och dra ner brallorna på dem.
Per Hallström skriver till satirens försvar i ”Om humor och satir” från 1895:
För satiren är skrattet ett vapen, för humorn är det en kudde, att hvila på och som sådan ett ytterligt surrogat för det goda samvetet.”

För Chaplin finns det inget försonande i vare sej sitt Hitler-porträtt i ”Diktatorn” eller sin samhällssyn i ”Moderna Tider”, inte heller i Jonathan Swifts ”Ett Anspråkslöst Förslag”, knappast i Olof Buckards eller Karl-Gerhards scener och kupletter heller. Dessa var elaka satirer riktade mot ännu värre personer eller samhällen.
Man kan ju som ett tänkexperiment försöka se ”Diktatorn” med försonande drag eller hur ”Ett Anspråkslöst Förslag” skulle se ut med någon form av överslätande drag. Det visar hur omöjligt det skulle vara.

Hans Lindström talar i sin doktorsavhandling ”Skrattet åt världen i litteraturen” om hur överheten försöker neutralisera skrattet och satiren genom den goda smaken:
-”När gud sedan länge hade slutat användas för att förbanna skrattet tog den goda smaken vid, först aristokratins goda smak sedan borgerlighetens.”
Eller som Earlen av Chesterfield skriver år 1765:
-”Observe it, the vulgar often laugh, but never smile, whereas well-bred people often smile, and seldom or never laugh.”

Dario Fo använder det italienska ordet sfottò för den satir som inte är subversiv. Han talar om sfottò då reaktionen från de makthavande uteblir. Sfottò, menar Dario Fo, uppstår då satiren fokuseras på ytliga saker som utseende. Då kan den till och med få föremålet för förlöjligandet att framstå i ett sympatiskt skimmer.

-”Satire is traditionally the weapon of the powerless against the powerful.”
Molly Ivins

-“Satire is focused bitterness!”
Leo Rosten

Expressen har också nyligen instiftat ett satirpris. I en intervju i DN säger Ankan alias Nils Schwartz:
-”En satiriker ska inte vara älskad eller ens uppkattad – då har han eller hon misslyckats med sin uppgift. Det kan nog vara förklaringen till att satiren är eftersatt i Sverige, kompromissernas och konflikträdslans förlovande land, där minsta ironiska eftersläng  kallas ”hån” i kvällspressen.”

Läs mer om Expressens satirpris:
Exp, DN, SvD,