« Posts tagged clown

…med Den Fredlöse av August Strindberg…

…att det var en pjäs han satte upp med sina elever på Kulturama VT 2011, ett litet rum på femte våningen.

Det är en av Strindbergs ungdomspjäser och utspelar sej i original på Island på 1100-talet, men i Mickes version kan man nog säga att den kan utspela sej lite här och var…
Här kommer i all fall en trailer från föreställningen. Håll till godo.

…med satir + elakhet = sant…

…att det är satirens första uppgift att vara elak. Det är till och med viktigare än att den är rolig, för är den rolig utan att vara elak är det inte satir, hur bra den är. Likaså blir det satir om den är elak även om den inte är rolig, hur dålig den än är.
Satiren kan och ska förlöjliga överheten eller samhällsordningen i stort. Dess vapen är skrattet. Och den slår alltid uppåt.

Micke skriver det här inlägget som en uppföljning på de tidigare med att vara recensentens recensent.

Man hör ibland saker som att satir ska vara medkännande eller försonande. Men problemet med det är att det som är försonande också avväpnar satiren. Det är de makthavande mätta borgerlighetens svar för att neutralisera satiren. Den började redan på 1800-talaet att tala om humor som något försonande. Att det var något som skulle tona ner och mildra motsättningarna i samhället i stället för att visa upp motsättningarna och dra ner brallorna på dem.
Per Hallström skriver till satirens försvar i ”Om humor och satir” från 1895:
För satiren är skrattet ett vapen, för humorn är det en kudde, att hvila på och som sådan ett ytterligt surrogat för det goda samvetet.”

För Chaplin finns det inget försonande i vare sej sitt Hitler-porträtt i ”Diktatorn” eller sin samhällssyn i ”Moderna Tider”, inte heller i Jonathan Swifts ”Ett Anspråkslöst Förslag”, knappast i Olof Buckards eller Karl-Gerhards scener och kupletter heller. Dessa var elaka satirer riktade mot ännu värre personer eller samhällen.
Man kan ju som ett tänkexperiment försöka se ”Diktatorn” med försonande drag eller hur ”Ett Anspråkslöst Förslag” skulle se ut med någon form av överslätande drag. Det visar hur omöjligt det skulle vara.

Hans Lindström talar i sin doktorsavhandling ”Skrattet åt världen i litteraturen” om hur överheten försöker neutralisera skrattet och satiren genom den goda smaken:
-”När gud sedan länge hade slutat användas för att förbanna skrattet tog den goda smaken vid, först aristokratins goda smak sedan borgerlighetens.”
Eller som Earlen av Chesterfield skriver år 1765:
-”Observe it, the vulgar often laugh, but never smile, whereas well-bred people often smile, and seldom or never laugh.”

Dario Fo använder det italienska ordet sfottò för den satir som inte är subversiv. Han talar om sfottò då reaktionen från de makthavande uteblir. Sfottò, menar Dario Fo, uppstår då satiren fokuseras på ytliga saker som utseende. Då kan den till och med få föremålet för förlöjligandet att framstå i ett sympatiskt skimmer.

-”Satire is traditionally the weapon of the powerless against the powerful.”
Molly Ivins

-“Satire is focused bitterness!”
Leo Rosten

Expressen har också nyligen instiftat ett satirpris. I en intervju i DN säger Ankan alias Nils Schwartz:
-”En satiriker ska inte vara älskad eller ens uppkattad – då har han eller hon misslyckats med sin uppgift. Det kan nog vara förklaringen till att satiren är eftersatt i Sverige, kompromissernas och konflikträdslans förlovande land, där minsta ironiska eftersläng  kallas ”hån” i kvällspressen.”

Läs mer om Expressens satirpris:
Exp, DN, SvD,

…med att vara recensentens recensent…

…att det roar honom så mycket när en satiriker lyckas reta sin recensenter just därför att denne själv är målet för satiren.

Ett rätt lattjo exempel på det kan läsas på DN Kultur 26/11-2011. (Det verkar som DN inte vill publicera artikeln på nätet.)
Kajsa Ekis Ekman, verkar själv vara en representant för den proppmätta medelklass som Fredriks Lindström satiriserar i sin nya bok ”När börjar det riktiga livet”, vilken hon recenserar. Det är egentligen ingen ide att raljera över henne. Det bästa är att bara citera henne själv:
”Det är bara det att Lindström satir saknar värme. Att hans sympatier verkar ligga hos de svartarbetande polackerna snarare än hos villaägarna spelar ingen roll – det är den iskalla och föraktfulla synen på villaägarna som gnager sig in hos mig.
Det är som om Lindström hånar människorna för att de är ytliga, utan att fatta att det även i marmorkök finns lika äkta känslor som någon annanstans och att drömmen om perfektion inte bottnar i ytlighet utan i nattsvartbegär. Mer än de perfekta köken oroar mig vår tids brist på medkänsla. Och Lindströms satir blir faktiskt både ytligare och kallare än reklamen.”

Micke undrar stilla hur en kulturskribent kan bli så urbota korkad. Eller är hon bara så sårad själv över satiren?
Naturligtvis kan inte satir vara varm och god. Det blir ju en motsättning i sej själv. Medkänsla och satir är liksom motsatser. Jag undrar om hon har samma invändningar när det gäller t.ex Jonathan Swift, Molière, Tom Lehrer eller Karl Gerhard. Men jag misstänker att deras satir är OK eftersom de inte riktar udden mot henne.

Jämför med recensionerna på: SvD, Expressen, Tidningen Kulturen, HD, Kulturdelen.

Micke var med om någonting liknande när han tillsammans med Lena Lövdahl gjorde ”Den elektriska Pudeln” en dadaistisk föreställning på ”Kilen” på Kulturhuset i Stockholm 1996. Det kom tre kritiker
Claes Wahlin från Aftonbladet, Sven Hansell från Dagens Nyheter och Thomas Forser från Expressen. De två första var lyriska medan den senare var kritisk. Det är intet fel med det.
Men nu blev kontentan i Forsers recension snarare att han tycker att dada fortfarande skulle provocera(som om den kunde göra det fortfarande på 90-talet), men för guds skull inte honom, han var ju en fin kritiker. Citat som detta ut recensionen  visar lite av det hela:
”De verkliga dadaisterna var ju visserligen emot dada enligt rörelsens paradoxala logik. Men inte på det här viset.”

…att ”Boioioioioing!!!”…

…var en Commedia föreställning som han satte upp med sina elever på Teaterstudion, 2004. Efter att den spelats på Kulturama i Stockholm, varifrån filmen kommer,  for den på turne i södra Sverige, Polen och Lettland.

…att ”Allting på…!” med Teateropen…

…var den tredje och sista föreställningen i Mickes samarbete med dem. Denna video är inspelad på Boule & Berså i Stockholm där den spelades 2004 efter att den spelats i Helge Ands ruin i Visby och turnerat i södra Sverige.

…att ”Bombafu”…

…var den sista föreställningen innan Teaterstudion lades i malpåse. Men som avslutning blev den väldigt lyckad, med premiär på stora scenen på Piazza San Marco under karnevalen i Venedig. Därefter fortsatte turnen till Rom innan de åkte hem och turnerade i Sverigen innan föreställningen slutligen spelades på Kulturama i Stockholm.

…att videoklippet från Mirakeldoktorn…

…är riktigt gammalt. Det kommer från 2001. Det är inspelat på Teaterstudion och det är Micke som undervisat och regisserat.
Varsågoda:

…med Commedia dell’Arte-maskernas flersamhet…

…att de helt enkelt inte kan vara ensamma. Micke har ju tagit upp det där med att Commedia dell’Artes maskerna representerar aspekter av människans inre, till skillnad från till exempel clownen som ensam innehåller en hel värld (se Dramaten-talet del 5).

Med korta undantag är alltid maskerna tillsammans på scenen. Både humorn och berättandet i Commedia dell’Arte är kollektiv. Det hjälper genren till det direkta visuella i stilen. Det kollektiva är också någonting som hjälper fram den frenesin som genren kräver.
Commedia dell’Arte kommer ju också från en tid långt ifrån vår individualistiska, då livet levdes tillsammans på gator och torg. Det är någonting som också speglar sej i Commedia dell’Arte.

 

Commedia del’Arte innehåller också en massa par, eller binära relationer. Inte så att det är de enda relationerna i Commedia dell’Arte, men dessa är bestående mellan olika föreställningar och uppsättningar.
Det är relationer där förhållandena maskerna emellan alltid är det samma både i status, vad de söker hos varandra o.s.v. Pantalone och Arlecchino har till exempel alltid ett herre-tjänare-förhållande, de känner alltid varandra (även då Arlecchino inte jobbar för Pantalone), Arlecchino söker alltid efter mat eller pengar för minsta möjliga ansträngning medan Pantalone vill ha Arlecchino till att utföra tjänster åt honom för minsta möjliga belöning. Det här är ett mönster som följer föreställning efter föreställning med små undantag. Det är det som skapar deras relation.
Samma mask kan också utgöra flera par. Till exempel är Pantalone tillsammans med Dottore ett par, samtidigt som han jobbar i par med Arlecchino, vilken i sin tur också utgör ett par med Brighella.
Däremot utgör inte Pantalone och Signora ett par även om de till och med kan vara gifta med varandra och även om Pantalones relation till henne alltid går ut på att han vill ha sex av henne samtidigt som hon lurar av honom vad hon önskar med hjälp av sex. Det beror på att deras relation inte alltid är den samma. Hon behöver ju inte alltid vara gift med honom. Hon kan lika gärna vara bordellmamma eller konkubin. Och då förändras statusförhållandena och således relationen och då räknas inte till dessa bestående binära relationer.

…att han ofta blir frågad om Commedia dell’Arte och masker i moderna pjäser (Dramaten –talet del 6).

Då brukar han svara att det är en dålig idé. Det är en dålig idé därför att det brukar fungera dåligt då en av grunderna i Commedia dell’Arte är dess fasta masker.
De fasta maskerna skapar också fasta karaktärer. Det vill säga varken maskerna eller karaktären som bär mask kan förändras under föreställningens gång. Det samma gäller för de roller som inte bär fast mask. I Commedia dell’Arte spelar de på samma bollplan som de övriga maskerna och efter samma regler, de rollerna till och med kallas masker även om de inte bär masker i ansiktet.
Till exempel kan ju inte en mask som Pantalone, vilken ju representerar döden, åldrandet eller ”de fasta värdena”, och vilken också måste symboliskt dö eller detroniseras i slutet av föreställningen för att ge plats åt det nya livet i form av de förälskade. (se del två eller Den vulgära Komedin)
Säg att Pantalone nu skulle förändras under föreställningens gång och förstå att han hade gjort fel. Då skulle han ju inte längre representera det han står för och således och han skulle inte vara ett hinder längre. Det skulle göra  detroniseringen av honom till en ren avrättning med lätt sadistiska undertoner.

Nu är det ju så att i de flesta moderna pjäser (i princip från psykologins intåg i dramatiken) förändras i alla fall huvudpersonen, man brukar tala om att han genomgår en resa. Det är väldigt sällan samma person publiken möter i början och i slutet på en föreställning.
För att ta två exempel: Nora i ”Ett Dockhem” har genomgått sin resa och kommit ut som en ny fri kvinna när hon slänger igen dörren efter sej i slutet av pjäsen, Ryttmästaren i ”Fadren” som slutet av pjäsen (visserligen likt en
detroniserad Pantalone) blir tvungen att ge upp sin dotter har också måst bli galen på kuppen för att förlora sin status som patriark.

Det här inlägget är det sjätte och sista i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som Micke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, två, tre, fyra eller fem i serien också.

…att Commedia dell’Arte idag har tappat mycket av sin forna innebörd (Dramaten-talet del 5)…

därför att förutsättningarna för Commedia dell’Arte inte finns i dag i väst. Det beror på att samhället ser annorlunda ut. De stereotyper som karikeras i Commedia dell’Artes masker finns inte idag.
Det beror bland annat på att dagens samhälle är alltför flexibelt.
Det är mycket mer klassmässigt rörligt. Det faktum att det är det möjligt att röra sej mellan samhällsklasserna idag skapar en individualism som hindrar driften med de fasta hierarkierna som den en gång byggde på.
Det är idag till stor del möjligt att välja sin roll i samhället. En skomakare behöver inte stanna vid sin läst och inte häller föds man in i ett skrå.
Rollerna förändras också från tillfälle till tillfälle. Samma person har inte samma roll på semestern i Thailand som vid hemma vid det löpande bandet.

Även förhållandena är förändrade. Hierarkier och klasskillnader är inte lika tydliga idag. Man slår inte sina anställda och att fattigdomen har idag blivit skamfylld är två exempel. Det gäller även i familjehierarkier där man idag gifter
sej av sin egen fria vilja.

Under Commedia dell’Artes storhetstid däremot fanns alla dessa stereotyper på gatan på riktigt. Man drev med den uteliggare, som blev olika former av zanni, vilka låg på gatan; det var ofta riktiga ockupationssoldater, som blev Capitani, i ett Italien bestående av småstater som ständigt krigade mot varandra; patronerna, Pantalone och Dottore, var de som också slog sina tjänare och hade fullständig makt i hemmen.

Istället blir maskerna idag, i vår nya individuella värld, olika aspekter av vårt inre, vilka lever i ständigt kaos. Maskerna jämförs också ständigt med Jungs arketyper.
Men ingen mask (aspekt) är ett kaos i sej själv. Det är i de eviga konflikterna med de andra maskerna kaos uppstår. De
är också dessa konflikter som kommer att representera våra inre konflikter och således bli kul för oss att kolla in.
Man brukar säga att clownen innehåller en hel värld, men en Commedia dell’Arte-mask innehåller bara en aspekt av en människas inre. Medan en Commedia dell’Arte-föreställning däremot innehåller en hel människas inre och därmed en hel värld.

Därav inte sagt att detta är någonting nytt. Commedia dell’Arte har naturligtvis innehållit dessa inre aspekter av människan hela tiden, även om den innan dessutom berättat om samtida förhållanden och typer. Som sagt (i del två) Commedia dell’Arte berättar i grunden alltid samma historia, den om död och pånyttfödelse och den berättas alltid i en festlig kontext.

Det här inlägget är det femte i en serie från ett föredrag om Commedia dell’Artes relevans idag och i framtiden som Micke höll på Dramaten i september 2011. Se även nummer ett, två, tre, fyra eller sex i serien också.