« Posts tagged rörelsepartitur

….att han blivit berörd på Dramaten….

…för första gången i sitt liv, i alla fall så grundligt berörd. Han var på en repetition av Paradisets Barn. Han gick in i salongen i sista minuten utan några som helst förväntningar. Föreställningen verkade ha en massa påklistrade, påhittade idéer, man ville bland annat gör det hela till en radioinspelning (en radioinspelning av en föreställning som framför allt är känd för att vara inspelad som film med gräddan av sin tids mimskådespelare).
Men ack vad han bedrog sej. Det gick inte länge förrän han satt på helspänn och småsnörvlade om vartannat.

Men Micke undrar intresserat hur mycket de som inte sett eller inte kommer ihåg filmen av Jacques Prévert, ifrån samma historia, gillar föreställningen. Under hela föreställningen (framför allt under första akten) dyk bilderna upp från filmen.
Det var som om halva nöjet var att återuppleva filmen. Vissa uppföranden, film som teater, verkar fungera som originatlet som man har att förhålla sej till för honom. Och filmen ”Paradisets barn” är definitivt en sådan, andra filmer är t.ex. ”Gökboet” med Jack Nicolson eller ”Who’s afraid of Virginia Wolf” med Richard Burton och Elisabeth Taylor.

 Det här är lite extra kul för Micke just nu. Han går förtillfället en kurs i Skådespelarkonst på Stockholms Universitet. Där diskuterar de hur man som publik förhåller sej till skådespelaren respektive den roll denne spelar, hur mycket man ser rollen respektive skådepelaren alltså.
I det här fallet blir ju också en annan uppsättning, i det här fallet en film, som man som publik måste förhålla sej till. Micke kan inte svara på hur mycket han såg den föreställning han såg på Dramaten och hur mycket han samtidigt, för sin inre syn, såg av filmen.
Skulle föreställningen ha berört lika starkt om han inte sett filmen förut?

…och så här tyckte pressen:
SvD, DN, Aft, Exp, SR, Kulturradion

…med Frankenstein på TUR-teatern…

…att han har varit där och sett pjäsen för att han blivit ombedd att recensera den, mot en friplåt.   Först gick han  fel och kom in på Reflexen och sa att han ville ha sin fribiljett. Den fick han också även om den biljetten gick till ”Solider, sailor, tinker, spy”. Det var först efter detta som han insåg sej omkring och upptäckte att det inte var dit han skulle.
Nu är det dessutom så att han inte har läst boken och bara sett halva filmen i Kenneth Braghans version, så han kommer inte med så mycket bakgrundskunskaper.

Hur som helst föreställningen, den riktiga alltså, började bra. Hela den första halvtimman var både läbbig, snygg och rolig. Den verkade lova en modern blandning av Grand Guignol och sekelskiftes symbolism i en blandning av gotik och 90-tals estetik, med hängande djurkroppar, en stålbur, ett operationsbord och två stora träklossar.  Där var fullt av rök, flackande strålkastare med en förkärlek för att blända publiken vid scenbyten och ett ljud med obligatoriskt ”skräcksurr” och industrirock.
Skådespelarna verkade vara på särledes gott humör och där var till och med humor i en monolog när Dr Frankenstein inte riktigt får till det.

Men efter ett tag började det hela gå i stå. Föreställningen saknar ett driv framåt. Det händer absolut ingenting.  Det tre rollerna, Dr Frankenstein, monstret och en äventyrare/upptäcksresande, interagerar i stort sett aldrig utom då någon bestämmer sej för att plåga monstret till synes utan anledning och vid ett tillfälle då doktorn försöker lära monstret bordsskick.
Istället turas de om att tala i monologform: Dr Frankenstein alternerar mellan ”jag tryckte bara på en knapp så skapades liv”, ” livet och allt är skapat”, ”om monstret har känslor är det väl inte mitt fel” och ”jag har väl rätt att döda det jag har skapat”. Det är också hon som lovar ett filosofiskt djup i sina texter, men de stannar vid de ytliga frågeställningarna utan fördjupa dem. Monstret rabblar då och då upp allt vad hon har lärt sej och äventyraren tjatar om hur han älskar vetenskapen och att han gillar bergsklättring och friluftsliv. Alla utom monstret är ständigt hiskeligt förbaskade av någon orsak.

Micke erkänner, han raljerar, men faktum kvarstår: han fattar inte poängen. Varför ska ett alldeles nyskapat monster vara trasig, blodigt och spotta blod ur munnen i et kör? Vad är det doktorn och äventyraren är så arga på? Varför misshandlar de monstret i ett kör? Vad har äventyraren där att göra?
En annan sak Micke funderar på efter föreställningen är hur det kommer sej att in en pjäs där skräcken i handlingen ligger på ett filosofiskt/psykologiskt plan så är det läskiga fysiskt, som misshandel och  elchocker eller äckel och dräglande blod.

Det är synd det där, för han tycker mycket om TUR-teatern annars, men han är glad att pressen är desto snällare: SvD, Kulturbloggen, DN, Aft,

…att han just börjat en universitetskurs…

…i skådespelarkonst och att han på vägen hem efter första föreläsningen lärde sej vad han tycker är allra viktigast i skådespelarens konst.
De hade börjat med att listat frågeställningar, aspekter och vinklar på skådespelarkonst på svarta tavlan. Det blev saker som: ”paradoxen äkta/spel”, ”vad är kvalitet”, ”relationen känsla teknik” eller ”de historiska rötterna”.

Efter rasten blev det filmvisning. De skulle se fyra versioner av Hamlets monolog till skådespelarna: En TV-teater uppsättning från 1955, Kenneth Branaghs filmversion, Noréns uppsättning från Romateatern och Staffan Valdemar Holms 1990-tals uppsättning från Malmö Dramatiska Teater. Det var som exempel på olika ingångar till skådespeleriet.
Den första(som var ett undantag och visade scenen i Gertruds sängkammare) var just så skitnödig och krystat inlevelsefull som att man kan tänka sej att man kan se hur skådespelaren KÄNNER en hel massa hela tiden, utan att man har en susning om vad han egentligen känner eller, som publik, själv får vara med och känna någonting. Micke var glad att det var TV-teater eftersom det skulle vara olidligt att sitta i samma sal som skådespelaren och liksom smygtitta på hans inre konvulsioner.
Den andra var ett stycke ren ekvilibristik. Kenneth Branagh visade upp hela sitt register där varje stavelse, varje tonfall var väl uttänkt, nyanserat och exekverat. Det var som att se en mycket skicklig atlet eller en virtuos pianist eller jonglör i sin fåfänga visa upp sina konster. Samtidigt var ju detta en modern film, där man satt handlingen i 1800-talet och där man vinnlade sej om realism. Micke kunder inte riktigt hålla sej för skratt då krocken mellan denna filmrealism och det högtravande, virtuosa 1500-talstalet blev en ganska löjlig kombination. Nå, det ska väl kanske tillägas att det också kan bero på att han kastades in mitt i handlingen och så c:a 5 minuter av filmen.
I Norén-uppsättningen från Roma däremot verkade det mest som om skådespelarens uppgift var att fylla i en mall han fått från regissören. Micke fick intrycket av att den stackars skådespelaren inte riktigt visste vad han gjorde, men försökte så gott han kunde passa in i ett koncept.
Det kan man kanske säga om den sista uppsättningen också, den av Staffan Valdemar Holm. Det var en rejält dekonstruerad uppsättning. Den kan uppfattas hur konstig eller obegriplig som helst (antagligen vad Bengt Ohlsson menar med experimentteater), men där fanns det Micke söker hos skådespelaren – lust. Han fick själv en enorm lust att se hela föreställningen. Skådespelarnas lust hade smittat av sej på honom. Det framgick att det var på väg att bli en mycket hemsk föreställning, jobbig att titta på. Men det var inte det som det handlade om. Skådespelarnas lust att skådespela var det som gjorde föreställningen njutbar. Man kunde ana att skådespelarna var stolta över sin uppsättning.

Det är detta som Micke ser som skådespelarens första uppgift. Det spelar ingen roll vilken genre, läsart eller skola, om det är regissörens, författarens eller skådespelarens teater ifall där inte finns en lust i botten. Lusten att gestalta, att möta sin publik, att berätta sin historia – utan den har teatern inget berättigande, enligt Micke.

…med VT 2011 med Kulturamas teater 1…

…han tänkte publicera en trailer från denna föreställning också. Den ligger ute i sin helhet (c:a 1 timme) för den som vill och orkar se hela. Klicka bara HÄR (man måste scrolla ned en liten bit).

Föreställningen var ett collage av texter från bl.a. August Strindberg, Lars Norén, Jim Cartwright, Tennessee Williams, George David Weiss och Bob Thiele och egna scener.

…med Den Fredlöse av August Strindberg…

…att det var en pjäs han satte upp med sina elever på Kulturama VT 2011, ett litet rum på femte våningen.

Det är en av Strindbergs ungdomspjäser och utspelar sej i original på Island på 1100-talet, men i Mickes version kan man nog säga att den kan utspela sej lite här och var…
Här kommer i all fall en trailer från föreställningen. Håll till godo.

…med ”en workshop i Burträsk” (tionde dagen)…

…att den avslutande dagen blev relativt kort, eftersom partituren skulle redovisas direkt efter lunch.

Det blev en kort uppvärmning, där det var ganska svårt för deltagarna att koncentrera sej på träningen. Även om det bara skulle bli en kort redovisning på arbetet med partituren så var det ”föreställningsstämning” i luften. Micke pratade ännu en gång om att det är processen som är målet.

Grupperna tog upp arbetet med partituren och de texter de lagt till. (Micke menar att i och med att de litterära texter som handlingsmanusen först grundade sej i togs in i partituren så blir de nu mer att betrakta som scener.)
Många grupper hade jobbat mycket, kvällen innan, på att verkligen få texterna att smälta in i partituren. Någon grupp var så ”färdig” att de fick jobba vidare efter regi istället, ingen av grupperna fått nått som likande regi över huvud taget. Det var ju heller inte syftet.  Andra grupper jobbade in till slutet med att finslipa och jobba bort pauser .

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (nionde dagen)…

…att dagen började med en övning i att lyssna och reagera. Resten av dagen fortsatte med att Micke gick omkring mellan grupperna som dagen innan medan deltagarna  fortsatte jobba med partituren i sina egna processer. De allra flesta hade nu blivit så
involverade i sitt arbete att de inte behövde Micke särskilt mycket och hans jobb blev riktigt tråkigt.
Men nu fick alla grupper, i sin egen takt, ta in sina texter i partituren, de som de hade byggt handlingsmanusen på. För många blev det på ett sätt som att börja om från början med partituren, de tappade text eller så tappade de rörelse, de gjorde stora pauser i partituren och texterna.

De flesta grupperna hann inte komma så långt med att lägga in sina texter under dagen, så det var det som blev läxan till nästa dag.
Micke presenterade också vid lunchtid den här dagens upplägg, sista dagen och redovisningen av scenerna som det skulle bli av partituren. Genast började många av grupperna glömma processen de jobbade i och söka efter resultat. Detta till den grad att någon grupp ville ta bort texten helt och ersätta den med musik istället för att följa övningarnas syfte: att ta konsekvensen av att bara en liten del av det vi kommunicerar är orden, men att ändå utgå från en text då de skapar en talad scen.
Micke poängterar här att även om övningarna kräver fokus på ett resultat i form av en ”bra” scen, så är det inte syftet med övningarna. Det är istället att förstå processen bakom och sätta tänket i ryggmärgen för att kunna använda den om så behövs i annat arbete.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagen Tionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (åttonde dagen)…

…att efter en rejäl och en lång föreläsning (om andra saker än denna process) fortsatte uppvärmningen och sedan resten av dagen med att Micke gick omkring mellan grupperna medan de fortsatte lägga ihop handlingar och rörelser. Mickes tanke var att deltagarna verkligen skulle få tiden att jobba grundligt, något de flesta kände sej svältfödda på.

Alla grupperna hade sina egna processer. Vissa var väldigt noggranna, jobbade steg för steg och vägde varje rörelse på guldvåg, medan andra snabbt lade ett grovt partitur som de senare förfinade och mejslade ut. Några satt väldigt länge och skrev på sina handlingsmanus och när de slutligen kom upp på golvet gick det väldigt snabbt att hitta rörelser och dynamik till partituret. Ytterligare andra behövde rekvisita and scenografidelar för att hitta lyckas få till sitt partitur och några plaskade hejvilt med vatten.

Några av de fällor grupperna fastnade i var bland annat att när de ska börja göra ett rörelsepartitur av handlingsmanuset hade de kvar textmanuset så mycket i huvudet att de börjar jobba utifrån texten istället för handlingarna. På så vis var de tillbaka i att illustrera texten med rörelse.
Andra hamnade i en sorts låtsasprat. De lämnade luckor bland rörelserna, som för att få plats för text. Det blir som om de står och pratar mellan rörelserna. Det är inte längre handlingar drivna av en vilja vi ser, utan illustrationer av handlingar.
De kan också göra gester som blir till tecken, för att det saknas ord. Det blir ju på det sättet ingen större skillnad på om de utgår från texten efter som de byter ut texten mot ett ”teckenspråk”.
Mycket av dessa missförstånd kommer sej av att deltagarna inte riktigt begrep eller misstolkade idén med ett handlingsmanus. De vill antingen sätta en handling till varje replik, som för att översätta repliken till en handling (vilket också gör att bara den som för tillfället talar har en handling), eller så skeenden och färdigtolkade scener istället för handlingar och på så sätt utgå ifrån hur partituret kommer att se ut utifrån, om de inte bara gör passiva eller yttre handlingar.

Ett annat problem är att vissa deltagare inte gör sina handlingar utan bara antyder dem. De kan till exempel röra sej om någon som tar ett steg mot någon och anser att det är att köra ut denne. Problemet blir att det här steget inte betyder någonting för någon annan än den som gör det därför att det inte är effektivt. Det saknas et uttalande i samband med rörelsen typ: -” Stick!”.
De rörelser som läggs in i partituret måste vara effektiva istället för att bara antyda den inre handling som de ska utföra annars kommer åskådaren att sakna text. I det föregående exemplet förutses det att steget mot personen som skall köras ut ackompanjeras av ett ord, typ: stick.  Micke brukar då föreslå deltagarna att försöka tänka som en femåring. De antyder inte. De flyttar heller sin antagonist själv än att bara antyda någonting som bara kanske förstås.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenNionde dagenTionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (sjunde dagen)…

…att morgonens uppvärmning med Inledningsserien egentligen inte har någon direkt relevans till arbetet med rörelsepartituren. Det var mer en hjälp till deltagarna att själva kunna komma ihåg och kunna ta ansvar för träningen när Micke har åkt. Men han meddelar ändå att de fick arbeta ostört i lite mer är en timme med serien och att de sen samtalade runt detta.

Senare fortsatte partiturarbetet. Efter en pratstund där deltagarna fick möjlighet att fråga ut Micke om hur handlingsmanusen egentligen var tänkta att vara fick de fortsätta själva resten av dagen.
Många frågade om vad som var en aktiv respektive inre handling. Vissa hade bara skrivit yttre handlingar och således gjort scenerier istället för handlingsmanus, andra hade fyllt sina handlingsmanus med passiva handlingar om vad som händer med personerna istället för vad de själva gör, ytterligare några hade skrivit verb som ”personen blir” och vad ”personen är”.
Det blev på det hela mycket svårare att urskilja eller tolka en handling i ett färdigskrivet manus än att skapa handlingar ur en ren nonsenstext.
De upptäckte också ett gyllene undantag från regeln med aktiva handlingar. Det gäller när en deltagare blir tvungen att ta en handling från en scenanvisning. Då kan manuset styras av passiva handlingar. Eftersom det där finns möjlighet att låta någon eller någonting utomstående påverka handlingen.

Deltagarna fortsatte senare att på samma sätt som innan att lägga partiturer till sina handlingsmanus. Det blev denna gång en utmaning att inte snegla på texten, utan att lita till sitt handlingsmanus.
Många började också spela så att man kände att det saknades text. Det blev som om någon vridit ner volymen på TV:n. Antingen lämnade de omedvetet pauser för text eller så började de förklara med gester eller tecken som fick Micke att sakna ord.
Här gällde det istället att låta partituret först stå för sej självt innan det var dags att lägga till någon text. Det var ju också meningen att de skulle lägga undan texterna helt efter att ha skrivit sina handlingsmanus för att inte längre bindas av orden. Tanken var ju att just ta konsekvensen av att orden är sådan liten del av kommunikationen.

Detta arbete fortsatte resten av dagen med deltagarna som jobbade i sina grupper och Micke som gick runt mellan dem och hjälpte till.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenÅttonde dagenNionde dagenTionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (sjätte dagen)…

…att efter uppvärmning var dags för alla att visa sina partiturer för att se vad som hade hänt med dem under helgen. Alla hade lagt till sina texter, men med varierat resultat.
Vissa hade bara lagt till texten som om den inte hade någon betydelse. Det verkade som om de hade trott att bara för att de lade stor vikt vid rörelserna så hördes inte texten. De var också de grupper som stressade sina texter så de aldrig hann lyssna på vad vare sej de själva eller deras kamrater sa. Texterna var ju visserligen högst absurda, men de var ju viktiga på samma sätt som rörelserna, om inte annat så för att de var med på scenen.
Andra hade visserligen lagt vikt vid texten men de hade fokuserat så till den milda grad på undertexterna att själva texterna (eller ska vi kalla dem övertexterna?) blev dubbelt absurda. Även om det är undertexten, tillsammans med handlingarna, som driver historien i det här fallet så måste texten som faktisk finns där också sägas. Talar man om vädret som ett dolt hot så måste ju även vädret få någon relevans annars kunde man ju lika gärna rabbla telefonkatalogen. Detta blir extra viktigt när texten är absurd.
Ytterligare någon behandlade texten utan att låta handlingarna få det utrymme de hade innan så att de inte längre berättade någonting. De hade helt släppt den dynamiken i rörelserna de tidigare hade.
Den nya dynamiken blivit mycket mindre och vardagligare när texten kom in.

När de sett på varandra fick deltagarna och Micke generellttalat om vad han såg och vad som kunde förbättras fick grupperna gå tillbaka och fortsätta jobba på sina partiturer. Under tiden gick Micke omkring och hjälpte grupperna individuellt.

Till slut, efter att ha jobbat och jobbat om med sina partiturer, fick grupperna åter visa sina partiturer med texterna. Den här gången hade de hunnit jobba mer på det som de missade förra gången. Även om de hade kunnat jobba betydligt längre på partituren hade det hänt mycket.
Texterna hade assimilerats in i partituren och orden kändes (trots deras nonsens) än mer ”trovärdiga” än i de förra partituren från den fjärde dagen. Partituren började mer lika scener med substans. Den här gången hade ju också partituren grundats i handlingar tagna från en text, om än en fullständigt absurd nonsenstext.

Innan de skiljdes den sista dagen fick deltagarna i uppgift att på nytt dela in sej i grupper. Den här gången skulle de leta upp en text från en scen i en realistisk pjäs. När de hittat en text skulle de göra ett handlingsmanus utifrån sin tolkning av texten. Det var också det som blev läxan till nästa dag.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos  teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagenTionde dagen