« Posts tagged teaterhistoria

Bloggnedläggning

Nu är det dags. Som jag skrev redan från början var tanken aldrig att driva den här bloggen ”på riktigt” den har bara varit en testblogg. Tanken var att jag skulle lära mej lite om hur bloggeriet fungerar innan jag tar tag i den riktiga bloggen.Jag har kollat lite hur man fångar läsare, vilka nätverk som finns och hur jag själv skriver, för att inte tala om hur jag borde skriva. Och nu är jag klar med det.

Det riktiga bloggen finns HÄR. Den är på engelska och heter ”Commedia dell’Arte and Vulgar Comedy” och den handlar om just det. Det är dessa ämnen jag framför allt är intresserad av och det är mycket lättare att fokusera på ett eller två ämnen.
Det har visat sej att jag når så väldigt många fler på engelska.  Speciellt känns det viktigt eftersom sfären för Commedia dell’Arte och Vugär Komedi är rätt liten.

Jag har också en hemsida som handlar om mej och vad jag pysslar med inom teater. Den finner ni HÄR.

….att han blivit berörd på Dramaten….

…för första gången i sitt liv, i alla fall så grundligt berörd. Han var på en repetition av Paradisets Barn. Han gick in i salongen i sista minuten utan några som helst förväntningar. Föreställningen verkade ha en massa påklistrade, påhittade idéer, man ville bland annat gör det hela till en radioinspelning (en radioinspelning av en föreställning som framför allt är känd för att vara inspelad som film med gräddan av sin tids mimskådespelare).
Men ack vad han bedrog sej. Det gick inte länge förrän han satt på helspänn och småsnörvlade om vartannat.

Men Micke undrar intresserat hur mycket de som inte sett eller inte kommer ihåg filmen av Jacques Prévert, ifrån samma historia, gillar föreställningen. Under hela föreställningen (framför allt under första akten) dyk bilderna upp från filmen.
Det var som om halva nöjet var att återuppleva filmen. Vissa uppföranden, film som teater, verkar fungera som originatlet som man har att förhålla sej till för honom. Och filmen ”Paradisets barn” är definitivt en sådan, andra filmer är t.ex. ”Gökboet” med Jack Nicolson eller ”Who’s afraid of Virginia Wolf” med Richard Burton och Elisabeth Taylor.

 Det här är lite extra kul för Micke just nu. Han går förtillfället en kurs i Skådespelarkonst på Stockholms Universitet. Där diskuterar de hur man som publik förhåller sej till skådespelaren respektive den roll denne spelar, hur mycket man ser rollen respektive skådepelaren alltså.
I det här fallet blir ju också en annan uppsättning, i det här fallet en film, som man som publik måste förhålla sej till. Micke kan inte svara på hur mycket han såg den föreställning han såg på Dramaten och hur mycket han samtidigt, för sin inre syn, såg av filmen.
Skulle föreställningen ha berört lika starkt om han inte sett filmen förut?

…och så här tyckte pressen:
SvD, DN, Aft, Exp, SR, Kulturradion

…med Nya Spöksonaten på Moment Teater…

…att det var det bästa, viktigaste och roligaste han sett på teater på mycket, mycket länge.
Han skriver inte detta som en recension. Faktum är att han inte hade tänkt sej att använda bloggen till recensioner, även om det kommer att komma ett undantag i veckan då han är bjuden till Tur Teatern och deras föreställning av Frankenstein.

Men faktum är att han blev så positivt överraskad efter att ha varit på ett genrep av Nya Spöksonaten. Nu är det så att Micke redan från början är hiskeligt förtjust i Moment:teaters uppsättningar. De har alltid varit roliga, innovativa och lekfulla.
Men denna föreställning är dessutom så otroligt, ursinnigt angelägen. Man har genom Strindbergs Spöksonaten lyckats analysera och gestalta Sveriges politiska historia de senaste tio åren och bakåt. Parallellerna mellan Sverige och Spöksonaten, Hummel och Reinfeldt, Mumien och Palme o.s.v. blir självklara och hela Svenska nytidshistorien blir bara tydligare sett genom Strindbergs ögon.
Historien blir också så tydlig genom att man verkligen får tid att gå igenom allt vad som hänt i politiken de senaste åren. Jag som trodde den svenska politiska teatern var så nattstånden.

Sen blir det ju inte sämre för att hela föreställningen spelas i den ”Momentianska”, förtjusande estetik de alltid briljerar i.

…och föresten svaret på frågan är: Nej, Micke har inte blivit mutad att skriva detta. Han tycker så här.
Och så här skrev pressen:
SvD, DN, Kulturnytt, nummer.se,

…att han just börjat en universitetskurs…

…i skådespelarkonst och att han på vägen hem efter första föreläsningen lärde sej vad han tycker är allra viktigast i skådespelarens konst.
De hade börjat med att listat frågeställningar, aspekter och vinklar på skådespelarkonst på svarta tavlan. Det blev saker som: ”paradoxen äkta/spel”, ”vad är kvalitet”, ”relationen känsla teknik” eller ”de historiska rötterna”.

Efter rasten blev det filmvisning. De skulle se fyra versioner av Hamlets monolog till skådespelarna: En TV-teater uppsättning från 1955, Kenneth Branaghs filmversion, Noréns uppsättning från Romateatern och Staffan Valdemar Holms 1990-tals uppsättning från Malmö Dramatiska Teater. Det var som exempel på olika ingångar till skådespeleriet.
Den första(som var ett undantag och visade scenen i Gertruds sängkammare) var just så skitnödig och krystat inlevelsefull som att man kan tänka sej att man kan se hur skådespelaren KÄNNER en hel massa hela tiden, utan att man har en susning om vad han egentligen känner eller, som publik, själv får vara med och känna någonting. Micke var glad att det var TV-teater eftersom det skulle vara olidligt att sitta i samma sal som skådespelaren och liksom smygtitta på hans inre konvulsioner.
Den andra var ett stycke ren ekvilibristik. Kenneth Branagh visade upp hela sitt register där varje stavelse, varje tonfall var väl uttänkt, nyanserat och exekverat. Det var som att se en mycket skicklig atlet eller en virtuos pianist eller jonglör i sin fåfänga visa upp sina konster. Samtidigt var ju detta en modern film, där man satt handlingen i 1800-talet och där man vinnlade sej om realism. Micke kunder inte riktigt hålla sej för skratt då krocken mellan denna filmrealism och det högtravande, virtuosa 1500-talstalet blev en ganska löjlig kombination. Nå, det ska väl kanske tillägas att det också kan bero på att han kastades in mitt i handlingen och så c:a 5 minuter av filmen.
I Norén-uppsättningen från Roma däremot verkade det mest som om skådespelarens uppgift var att fylla i en mall han fått från regissören. Micke fick intrycket av att den stackars skådespelaren inte riktigt visste vad han gjorde, men försökte så gott han kunde passa in i ett koncept.
Det kan man kanske säga om den sista uppsättningen också, den av Staffan Valdemar Holm. Det var en rejält dekonstruerad uppsättning. Den kan uppfattas hur konstig eller obegriplig som helst (antagligen vad Bengt Ohlsson menar med experimentteater), men där fanns det Micke söker hos skådespelaren – lust. Han fick själv en enorm lust att se hela föreställningen. Skådespelarnas lust hade smittat av sej på honom. Det framgick att det var på väg att bli en mycket hemsk föreställning, jobbig att titta på. Men det var inte det som det handlade om. Skådespelarnas lust att skådespela var det som gjorde föreställningen njutbar. Man kunde ana att skådespelarna var stolta över sin uppsättning.

Det är detta som Micke ser som skådespelarens första uppgift. Det spelar ingen roll vilken genre, läsart eller skola, om det är regissörens, författarens eller skådespelarens teater ifall där inte finns en lust i botten. Lusten att gestalta, att möta sin publik, att berätta sin historia – utan den har teatern inget berättigande, enligt Micke.

…med Hallucinationslaboratoriet…

…att det var en av tre Grand Guignolföreställningar som sattes ihop till en helafton, under namnet I Afton Skräck och Skratt, på Kilen i Kulturhuset i Stockholm 2004.

Den här gången har Micke inte regisserat, men väl varit med att spela. Det gjorde Michael Fields från Dell’Arte International School of Physical Theatre. Micke spelade rollen som ”Mitchinn” och som doktor Gorlitz spelade Per Forsell, Amanda Olls spelade Sonja, Anna Svensson Kundromichalis spelar Patienten och Doktor Enesco och Desirée Burenstrand spelar Mariza och Assistenten.

Det är Samuel Trygger som har klippt ihop den här filmen snyggt och prydligt från början sen han Micke lagt sej i och gjort en trailer av den. Håll till godo gott folk:

…med VT 2011 med Kulturamas teater 1…

…han tänkte publicera en trailer från denna föreställning också. Den ligger ute i sin helhet (c:a 1 timme) för den som vill och orkar se hela. Klicka bara HÄR (man måste scrolla ned en liten bit).

Föreställningen var ett collage av texter från bl.a. August Strindberg, Lars Norén, Jim Cartwright, Tennessee Williams, George David Weiss och Bob Thiele och egna scener.

…med Den Fredlöse av August Strindberg…

…att det var en pjäs han satte upp med sina elever på Kulturama VT 2011, ett litet rum på femte våningen.

Det är en av Strindbergs ungdomspjäser och utspelar sej i original på Island på 1100-talet, men i Mickes version kan man nog säga att den kan utspela sej lite här och var…
Här kommer i all fall en trailer från föreställningen. Håll till godo.

…att ”Dostojevskijs DUBBELGÅNGARE”…

…är den första föreställningen här på bloggen där Micke själv står på scenen. Det gör han tillsammans med Jonas Larsson. Föreställningen var ett samarbete mellan Kompani Komedi och Teater Hera och den spelades på Pygmeteatern i Stockholm, 2008 och 2009.

…med satir + elakhet = sant…

…att det är satirens första uppgift att vara elak. Det är till och med viktigare än att den är rolig, för är den rolig utan att vara elak är det inte satir, hur bra den är. Likaså blir det satir om den är elak även om den inte är rolig, hur dålig den än är.
Satiren kan och ska förlöjliga överheten eller samhällsordningen i stort. Dess vapen är skrattet. Och den slår alltid uppåt.

Micke skriver det här inlägget som en uppföljning på de tidigare med att vara recensentens recensent.

Man hör ibland saker som att satir ska vara medkännande eller försonande. Men problemet med det är att det som är försonande också avväpnar satiren. Det är de makthavande mätta borgerlighetens svar för att neutralisera satiren. Den började redan på 1800-talaet att tala om humor som något försonande. Att det var något som skulle tona ner och mildra motsättningarna i samhället i stället för att visa upp motsättningarna och dra ner brallorna på dem.
Per Hallström skriver till satirens försvar i ”Om humor och satir” från 1895:
För satiren är skrattet ett vapen, för humorn är det en kudde, att hvila på och som sådan ett ytterligt surrogat för det goda samvetet.”

För Chaplin finns det inget försonande i vare sej sitt Hitler-porträtt i ”Diktatorn” eller sin samhällssyn i ”Moderna Tider”, inte heller i Jonathan Swifts ”Ett Anspråkslöst Förslag”, knappast i Olof Buckards eller Karl-Gerhards scener och kupletter heller. Dessa var elaka satirer riktade mot ännu värre personer eller samhällen.
Man kan ju som ett tänkexperiment försöka se ”Diktatorn” med försonande drag eller hur ”Ett Anspråkslöst Förslag” skulle se ut med någon form av överslätande drag. Det visar hur omöjligt det skulle vara.

Hans Lindström talar i sin doktorsavhandling ”Skrattet åt världen i litteraturen” om hur överheten försöker neutralisera skrattet och satiren genom den goda smaken:
-”När gud sedan länge hade slutat användas för att förbanna skrattet tog den goda smaken vid, först aristokratins goda smak sedan borgerlighetens.”
Eller som Earlen av Chesterfield skriver år 1765:
-”Observe it, the vulgar often laugh, but never smile, whereas well-bred people often smile, and seldom or never laugh.”

Dario Fo använder det italienska ordet sfottò för den satir som inte är subversiv. Han talar om sfottò då reaktionen från de makthavande uteblir. Sfottò, menar Dario Fo, uppstår då satiren fokuseras på ytliga saker som utseende. Då kan den till och med få föremålet för förlöjligandet att framstå i ett sympatiskt skimmer.

-”Satire is traditionally the weapon of the powerless against the powerful.”
Molly Ivins

-“Satire is focused bitterness!”
Leo Rosten

Expressen har också nyligen instiftat ett satirpris. I en intervju i DN säger Ankan alias Nils Schwartz:
-”En satiriker ska inte vara älskad eller ens uppkattad – då har han eller hon misslyckats med sin uppgift. Det kan nog vara förklaringen till att satiren är eftersatt i Sverige, kompromissernas och konflikträdslans förlovande land, där minsta ironiska eftersläng  kallas ”hån” i kvällspressen.”

Läs mer om Expressens satirpris:
Exp, DN, SvD,

…att ”Det Allra Löjligaste”…

…är den andra föreställningen Micke skrev och regisserade med Teater Teatropen. Även den hade premiär i Visby och turnerade i södra Sverige innan den spelades i Vita Bergsparken, där den blev filmad 2003.
Läs mer om Det Allra Löjligaste.