« Posts tagged teaterstudion

….att han blivit berörd på Dramaten….

…för första gången i sitt liv, i alla fall så grundligt berörd. Han var på en repetition av Paradisets Barn. Han gick in i salongen i sista minuten utan några som helst förväntningar. Föreställningen verkade ha en massa påklistrade, påhittade idéer, man ville bland annat gör det hela till en radioinspelning (en radioinspelning av en föreställning som framför allt är känd för att vara inspelad som film med gräddan av sin tids mimskådespelare).
Men ack vad han bedrog sej. Det gick inte länge förrän han satt på helspänn och småsnörvlade om vartannat.

Men Micke undrar intresserat hur mycket de som inte sett eller inte kommer ihåg filmen av Jacques Prévert, ifrån samma historia, gillar föreställningen. Under hela föreställningen (framför allt under första akten) dyk bilderna upp från filmen.
Det var som om halva nöjet var att återuppleva filmen. Vissa uppföranden, film som teater, verkar fungera som originatlet som man har att förhålla sej till för honom. Och filmen ”Paradisets barn” är definitivt en sådan, andra filmer är t.ex. ”Gökboet” med Jack Nicolson eller ”Who’s afraid of Virginia Wolf” med Richard Burton och Elisabeth Taylor.

 Det här är lite extra kul för Micke just nu. Han går förtillfället en kurs i Skådespelarkonst på Stockholms Universitet. Där diskuterar de hur man som publik förhåller sej till skådespelaren respektive den roll denne spelar, hur mycket man ser rollen respektive skådepelaren alltså.
I det här fallet blir ju också en annan uppsättning, i det här fallet en film, som man som publik måste förhålla sej till. Micke kan inte svara på hur mycket han såg den föreställning han såg på Dramaten och hur mycket han samtidigt, för sin inre syn, såg av filmen.
Skulle föreställningen ha berört lika starkt om han inte sett filmen förut?

…och så här tyckte pressen:
SvD, DN, Aft, Exp, SR, Kulturradion

…med VT 2011 med Kulturamas teater 1…

…han tänkte publicera en trailer från denna föreställning också. Den ligger ute i sin helhet (c:a 1 timme) för den som vill och orkar se hela. Klicka bara HÄR (man måste scrolla ned en liten bit).

Föreställningen var ett collage av texter från bl.a. August Strindberg, Lars Norén, Jim Cartwright, Tennessee Williams, George David Weiss och Bob Thiele och egna scener.

…med den ”fina” humorn…

…och det vulgära skrattet, att det är skillnad på humor och komik. Om komiken är en del av skrattkulturen så är definitivt inte humorn det. I alla fall inte när Micke talar om det i den här vinkeln.

Micke tar stöd i sitt resonemang från en doktorsavhandling om skrattet av Hans Lindström (skämttecknaren) som heter: ”Skrattet år världen i litteraturen”.
Han talar om humor som nästan en motsats till skrattet. Humor är, i hans sätt att se det, de torra, de fyndigt spirituella, den diskreta satiren, de förfinade kvicka skämten som man ler och inte skrattar åt. Humor som det begrepp vi känner idag kom till i slutet av 1700- början av 1800-talet för att avskilja den borgerliga klassen med sitt trevliga leende, från den skrattande vulgära underklassen. Det blev med det viktorianska synsättet ett bevis för att man kunde ”hålla på sej”. God smak blev honnörsordet.
Det här synsättet utvecklades också under antiken. Runt 300-talet f.Kr. alltså straxt efter det att de kända komedierna av Aristofanes skrev, enligt Dick Harrisson i SvD. De burleska, grova och bullriga skämten banlystes socialt i de högre kretsarna.

Humorn är lite som Spanarna i P1. Världen är sedd från ett lite småputtrigt, lite småbildat Bromma-villa perspektiv, via modemagasin och fredagsmys, sånt en välbärgad medelklass känner igen sej i. Här flabbas inte, men väl småmyses.
Micke anser nu inte att det för den skull skulle vara något fel på det. Han måste själv tillstå att han inte gärna missar programen.

Skrattet däremot har alltid varit subversivt med sin ambivalenta hållning. Det hotar alltid att skratta ut någon, hög som låg. Här finns satiren, gycklandet, underlivshumorn, svartmålningarna, slapstick, groteskerierna, lekarna. Skrattet är det ursprungliga, basala som vi aldrig blir av med hur mycket vi än polerar ytan.
Och skrattet och skrattkulturen har ju, till skillnad mot den” fina” humorkulturen som har kommit och gått i historien, alltid funnits.

…med Den Fredlöse av August Strindberg…

…att det var en pjäs han satte upp med sina elever på Kulturama VT 2011, ett litet rum på femte våningen.

Det är en av Strindbergs ungdomspjäser och utspelar sej i original på Island på 1100-talet, men i Mickes version kan man nog säga att den kan utspela sej lite här och var…
Här kommer i all fall en trailer från föreställningen. Håll till godo.

…med satir + elakhet = sant…

…att det är satirens första uppgift att vara elak. Det är till och med viktigare än att den är rolig, för är den rolig utan att vara elak är det inte satir, hur bra den är. Likaså blir det satir om den är elak även om den inte är rolig, hur dålig den än är.
Satiren kan och ska förlöjliga överheten eller samhällsordningen i stort. Dess vapen är skrattet. Och den slår alltid uppåt.

Micke skriver det här inlägget som en uppföljning på de tidigare med att vara recensentens recensent.

Man hör ibland saker som att satir ska vara medkännande eller försonande. Men problemet med det är att det som är försonande också avväpnar satiren. Det är de makthavande mätta borgerlighetens svar för att neutralisera satiren. Den började redan på 1800-talaet att tala om humor som något försonande. Att det var något som skulle tona ner och mildra motsättningarna i samhället i stället för att visa upp motsättningarna och dra ner brallorna på dem.
Per Hallström skriver till satirens försvar i ”Om humor och satir” från 1895:
För satiren är skrattet ett vapen, för humorn är det en kudde, att hvila på och som sådan ett ytterligt surrogat för det goda samvetet.”

För Chaplin finns det inget försonande i vare sej sitt Hitler-porträtt i ”Diktatorn” eller sin samhällssyn i ”Moderna Tider”, inte heller i Jonathan Swifts ”Ett Anspråkslöst Förslag”, knappast i Olof Buckards eller Karl-Gerhards scener och kupletter heller. Dessa var elaka satirer riktade mot ännu värre personer eller samhällen.
Man kan ju som ett tänkexperiment försöka se ”Diktatorn” med försonande drag eller hur ”Ett Anspråkslöst Förslag” skulle se ut med någon form av överslätande drag. Det visar hur omöjligt det skulle vara.

Hans Lindström talar i sin doktorsavhandling ”Skrattet åt världen i litteraturen” om hur överheten försöker neutralisera skrattet och satiren genom den goda smaken:
-”När gud sedan länge hade slutat användas för att förbanna skrattet tog den goda smaken vid, först aristokratins goda smak sedan borgerlighetens.”
Eller som Earlen av Chesterfield skriver år 1765:
-”Observe it, the vulgar often laugh, but never smile, whereas well-bred people often smile, and seldom or never laugh.”

Dario Fo använder det italienska ordet sfottò för den satir som inte är subversiv. Han talar om sfottò då reaktionen från de makthavande uteblir. Sfottò, menar Dario Fo, uppstår då satiren fokuseras på ytliga saker som utseende. Då kan den till och med få föremålet för förlöjligandet att framstå i ett sympatiskt skimmer.

-”Satire is traditionally the weapon of the powerless against the powerful.”
Molly Ivins

-“Satire is focused bitterness!”
Leo Rosten

Expressen har också nyligen instiftat ett satirpris. I en intervju i DN säger Ankan alias Nils Schwartz:
-”En satiriker ska inte vara älskad eller ens uppkattad – då har han eller hon misslyckats med sin uppgift. Det kan nog vara förklaringen till att satiren är eftersatt i Sverige, kompromissernas och konflikträdslans förlovande land, där minsta ironiska eftersläng  kallas ”hån” i kvällspressen.”

Läs mer om Expressens satirpris:
Exp, DN, SvD,

…att ”Det Allra Löjligaste”…

…är den andra föreställningen Micke skrev och regisserade med Teater Teatropen. Även den hade premiär i Visby och turnerade i södra Sverige innan den spelades i Vita Bergsparken, där den blev filmad 2003.
Läs mer om Det Allra Löjligaste.

… med att SCUM-hatarna är bland det bästa som kunde hända svensk teater…

…för att inte tala om vinstlotten för TUR-teatern. Den senare för att de äntligen kommer på sverigekartan efter alla år av mer eller mindre anonymt kämpande i Kärrtorp, en förort till Stockholm.
Camilla Wagner i Veckans Affärer hävdar t.ex. att hon inte hade en aning om varken SCUM-manifestet eller TUR-teatern innan detta. Hon kan nog betraktas som en hygglig representant för en icke-kultur-intresserad medelklass.

Vad beträffar övrig teater så verkar den för en gångs skull spela roll i det svenska samhället, och då menar han inte bara bland en bildad kulturelit. När gick det så långt att folk hotade att kasta vattenballonger och tomater, stämma köpare av en föreställning och demonstrera utanför teatern där den spelas sist i Sverige?
Micke kan inte komma på någon gång sedan Lars Noréns ” Sju tre” med vidhäftande polismord, Jouko Turkkas grupp ”Guds Teater ” kastade bajs på dramatenpubliken på 80-talet eller Pär Lagerkvists ”Bödeln” sattes upp med Gösta Ekman i huvudrollen på 30-talet som skapat sådant rabalder. Det för ju onekligen tanken till äldre tiders teaterhistoriska skandalföreställningar.
Men det fantastiska är ju att teatern berör folk. Tyvärr är det väl så att få av de som skriver och hotar verkligen har läst eller sett hela SCUM-manifestet, vilket för övrigt kan läsas HÄR.

För den som har missat det hela har alltså TUR-teatern satt upp Valerie Solanas SCUM-manifest i en översättning av Sara Stridsberg. Eftersom pjäsen är feministisk och för att Valeri Solanas var också sköt Andy Warhol och att den dessutom ska ut och spela i skolor går en massa män i taket. De har skapat föreningar folk har hotat teatern och skådespelare och betet sej allmänt illa, framför allt på en massa bloggar. Det har också resulterat i att en massa teaterar med Dramaten och Teater Tribunalen i spetsen har haft offentlga läsningar av pjäsen i sympati med TUR-teatern.
Se här:

Niklas’s posterous
Ann-Mari’s Blogg
Axess
Pelle Billing
Genus nytt
Zac’s åsikter på ett fat
Medborgarperspektiv

Men se också här vad pressen faktiskt har skrivit om själva uppsättningen:
Aftonbladet
Göteborgs posten
SvD
Kulturen
Nummer.se
ETC
Sveriges Radio
DN
Expressen

…och om den följande debatten:
Expressen
SVT Play
DN Debatt
DN
SvD
SvD
Aftonbladet
Sveriges Radio

DN

 

…att ”Boioioioioing!!!”…

…var en Commedia föreställning som han satte upp med sina elever på Teaterstudion, 2004. Efter att den spelats på Kulturama i Stockholm, varifrån filmen kommer,  for den på turne i södra Sverige, Polen och Lettland.

…med ”en workshop i Burträsk” (tionde dagen)…

…att den avslutande dagen blev relativt kort, eftersom partituren skulle redovisas direkt efter lunch.

Det blev en kort uppvärmning, där det var ganska svårt för deltagarna att koncentrera sej på träningen. Även om det bara skulle bli en kort redovisning på arbetet med partituren så var det ”föreställningsstämning” i luften. Micke pratade ännu en gång om att det är processen som är målet.

Grupperna tog upp arbetet med partituren och de texter de lagt till. (Micke menar att i och med att de litterära texter som handlingsmanusen först grundade sej i togs in i partituren så blir de nu mer att betrakta som scener.)
Många grupper hade jobbat mycket, kvällen innan, på att verkligen få texterna att smälta in i partituren. Någon grupp var så ”färdig” att de fick jobba vidare efter regi istället, ingen av grupperna fått nått som likande regi över huvud taget. Det var ju heller inte syftet.  Andra grupper jobbade in till slutet med att finslipa och jobba bort pauser .

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagenNionde dagen

…med ”en workshop i Burträsk” (nionde dagen)…

…att dagen började med en övning i att lyssna och reagera. Resten av dagen fortsatte med att Micke gick omkring mellan grupperna som dagen innan medan deltagarna  fortsatte jobba med partituren i sina egna processer. De allra flesta hade nu blivit så
involverade i sitt arbete att de inte behövde Micke särskilt mycket och hans jobb blev riktigt tråkigt.
Men nu fick alla grupper, i sin egen takt, ta in sina texter i partituren, de som de hade byggt handlingsmanusen på. För många blev det på ett sätt som att börja om från början med partituren, de tappade text eller så tappade de rörelse, de gjorde stora pauser i partituren och texterna.

De flesta grupperna hann inte komma så långt med att lägga in sina texter under dagen, så det var det som blev läxan till nästa dag.
Micke presenterade också vid lunchtid den här dagens upplägg, sista dagen och redovisningen av scenerna som det skulle bli av partituren. Genast började många av grupperna glömma processen de jobbade i och söka efter resultat. Detta till den grad att någon grupp ville ta bort texten helt och ersätta den med musik istället för att följa övningarnas syfte: att ta konsekvensen av att bara en liten del av det vi kommunicerar är orden, men att ändå utgå från en text då de skapar en talad scen.
Micke poängterar här att även om övningarna kräver fokus på ett resultat i form av en ”bra” scen, så är det inte syftet med övningarna. Det är istället att förstå processen bakom och sätta tänket i ryggmärgen för att kunna använda den om så behövs i annat arbete.

Detta är en del från en serie på tio workshopdagar som gick av stapeln hos Teaterlinjen på Edelviks folkhögskola i Burträsk.
Följ hela workshoppen här:
Inledningen Första dagenAndra dagenTredje dagenFjärde dagenFemte dagenSjätte dagenSjunde dagenÅttonde dagen Tionde dagen