« Posts tagged tragedi

….att han blivit berörd på Dramaten….

…för första gången i sitt liv, i alla fall så grundligt berörd. Han var på en repetition av Paradisets Barn. Han gick in i salongen i sista minuten utan några som helst förväntningar. Föreställningen verkade ha en massa påklistrade, påhittade idéer, man ville bland annat gör det hela till en radioinspelning (en radioinspelning av en föreställning som framför allt är känd för att vara inspelad som film med gräddan av sin tids mimskådespelare).
Men ack vad han bedrog sej. Det gick inte länge förrän han satt på helspänn och småsnörvlade om vartannat.

Men Micke undrar intresserat hur mycket de som inte sett eller inte kommer ihåg filmen av Jacques Prévert, ifrån samma historia, gillar föreställningen. Under hela föreställningen (framför allt under första akten) dyk bilderna upp från filmen.
Det var som om halva nöjet var att återuppleva filmen. Vissa uppföranden, film som teater, verkar fungera som originatlet som man har att förhålla sej till för honom. Och filmen ”Paradisets barn” är definitivt en sådan, andra filmer är t.ex. ”Gökboet” med Jack Nicolson eller ”Who’s afraid of Virginia Wolf” med Richard Burton och Elisabeth Taylor.

 Det här är lite extra kul för Micke just nu. Han går förtillfället en kurs i Skådespelarkonst på Stockholms Universitet. Där diskuterar de hur man som publik förhåller sej till skådespelaren respektive den roll denne spelar, hur mycket man ser rollen respektive skådepelaren alltså.
I det här fallet blir ju också en annan uppsättning, i det här fallet en film, som man som publik måste förhålla sej till. Micke kan inte svara på hur mycket han såg den föreställning han såg på Dramaten och hur mycket han samtidigt, för sin inre syn, såg av filmen.
Skulle föreställningen ha berört lika starkt om han inte sett filmen förut?

…och så här tyckte pressen:
SvD, DN, Aft, Exp, SR, Kulturradion

…med Frankenstein på TUR-teatern…

…att han har varit där och sett pjäsen för att han blivit ombedd att recensera den, mot en friplåt.   Först gick han  fel och kom in på Reflexen och sa att han ville ha sin fribiljett. Den fick han också även om den biljetten gick till ”Solider, sailor, tinker, spy”. Det var först efter detta som han insåg sej omkring och upptäckte att det inte var dit han skulle.
Nu är det dessutom så att han inte har läst boken och bara sett halva filmen i Kenneth Braghans version, så han kommer inte med så mycket bakgrundskunskaper.

Hur som helst föreställningen, den riktiga alltså, började bra. Hela den första halvtimman var både läbbig, snygg och rolig. Den verkade lova en modern blandning av Grand Guignol och sekelskiftes symbolism i en blandning av gotik och 90-tals estetik, med hängande djurkroppar, en stålbur, ett operationsbord och två stora träklossar.  Där var fullt av rök, flackande strålkastare med en förkärlek för att blända publiken vid scenbyten och ett ljud med obligatoriskt ”skräcksurr” och industrirock.
Skådespelarna verkade vara på särledes gott humör och där var till och med humor i en monolog när Dr Frankenstein inte riktigt får till det.

Men efter ett tag började det hela gå i stå. Föreställningen saknar ett driv framåt. Det händer absolut ingenting.  Det tre rollerna, Dr Frankenstein, monstret och en äventyrare/upptäcksresande, interagerar i stort sett aldrig utom då någon bestämmer sej för att plåga monstret till synes utan anledning och vid ett tillfälle då doktorn försöker lära monstret bordsskick.
Istället turas de om att tala i monologform: Dr Frankenstein alternerar mellan ”jag tryckte bara på en knapp så skapades liv”, ” livet och allt är skapat”, ”om monstret har känslor är det väl inte mitt fel” och ”jag har väl rätt att döda det jag har skapat”. Det är också hon som lovar ett filosofiskt djup i sina texter, men de stannar vid de ytliga frågeställningarna utan fördjupa dem. Monstret rabblar då och då upp allt vad hon har lärt sej och äventyraren tjatar om hur han älskar vetenskapen och att han gillar bergsklättring och friluftsliv. Alla utom monstret är ständigt hiskeligt förbaskade av någon orsak.

Micke erkänner, han raljerar, men faktum kvarstår: han fattar inte poängen. Varför ska ett alldeles nyskapat monster vara trasig, blodigt och spotta blod ur munnen i et kör? Vad är det doktorn och äventyraren är så arga på? Varför misshandlar de monstret i ett kör? Vad har äventyraren där att göra?
En annan sak Micke funderar på efter föreställningen är hur det kommer sej att in en pjäs där skräcken i handlingen ligger på ett filosofiskt/psykologiskt plan så är det läskiga fysiskt, som misshandel och  elchocker eller äckel och dräglande blod.

Det är synd det där, för han tycker mycket om TUR-teatern annars, men han är glad att pressen är desto snällare: SvD, Kulturbloggen, DN, Aft,

…med Nya Spöksonaten på Moment Teater…

…att det var det bästa, viktigaste och roligaste han sett på teater på mycket, mycket länge.
Han skriver inte detta som en recension. Faktum är att han inte hade tänkt sej att använda bloggen till recensioner, även om det kommer att komma ett undantag i veckan då han är bjuden till Tur Teatern och deras föreställning av Frankenstein.

Men faktum är att han blev så positivt överraskad efter att ha varit på ett genrep av Nya Spöksonaten. Nu är det så att Micke redan från början är hiskeligt förtjust i Moment:teaters uppsättningar. De har alltid varit roliga, innovativa och lekfulla.
Men denna föreställning är dessutom så otroligt, ursinnigt angelägen. Man har genom Strindbergs Spöksonaten lyckats analysera och gestalta Sveriges politiska historia de senaste tio åren och bakåt. Parallellerna mellan Sverige och Spöksonaten, Hummel och Reinfeldt, Mumien och Palme o.s.v. blir självklara och hela Svenska nytidshistorien blir bara tydligare sett genom Strindbergs ögon.
Historien blir också så tydlig genom att man verkligen får tid att gå igenom allt vad som hänt i politiken de senaste åren. Jag som trodde den svenska politiska teatern var så nattstånden.

Sen blir det ju inte sämre för att hela föreställningen spelas i den ”Momentianska”, förtjusande estetik de alltid briljerar i.

…och föresten svaret på frågan är: Nej, Micke har inte blivit mutad att skriva detta. Han tycker så här.
Och så här skrev pressen:
SvD, DN, Kulturnytt, nummer.se,

…att han just börjat en universitetskurs…

…i skådespelarkonst och att han på vägen hem efter första föreläsningen lärde sej vad han tycker är allra viktigast i skådespelarens konst.
De hade börjat med att listat frågeställningar, aspekter och vinklar på skådespelarkonst på svarta tavlan. Det blev saker som: ”paradoxen äkta/spel”, ”vad är kvalitet”, ”relationen känsla teknik” eller ”de historiska rötterna”.

Efter rasten blev det filmvisning. De skulle se fyra versioner av Hamlets monolog till skådespelarna: En TV-teater uppsättning från 1955, Kenneth Branaghs filmversion, Noréns uppsättning från Romateatern och Staffan Valdemar Holms 1990-tals uppsättning från Malmö Dramatiska Teater. Det var som exempel på olika ingångar till skådespeleriet.
Den första(som var ett undantag och visade scenen i Gertruds sängkammare) var just så skitnödig och krystat inlevelsefull som att man kan tänka sej att man kan se hur skådespelaren KÄNNER en hel massa hela tiden, utan att man har en susning om vad han egentligen känner eller, som publik, själv får vara med och känna någonting. Micke var glad att det var TV-teater eftersom det skulle vara olidligt att sitta i samma sal som skådespelaren och liksom smygtitta på hans inre konvulsioner.
Den andra var ett stycke ren ekvilibristik. Kenneth Branagh visade upp hela sitt register där varje stavelse, varje tonfall var väl uttänkt, nyanserat och exekverat. Det var som att se en mycket skicklig atlet eller en virtuos pianist eller jonglör i sin fåfänga visa upp sina konster. Samtidigt var ju detta en modern film, där man satt handlingen i 1800-talet och där man vinnlade sej om realism. Micke kunder inte riktigt hålla sej för skratt då krocken mellan denna filmrealism och det högtravande, virtuosa 1500-talstalet blev en ganska löjlig kombination. Nå, det ska väl kanske tillägas att det också kan bero på att han kastades in mitt i handlingen och så c:a 5 minuter av filmen.
I Norén-uppsättningen från Roma däremot verkade det mest som om skådespelarens uppgift var att fylla i en mall han fått från regissören. Micke fick intrycket av att den stackars skådespelaren inte riktigt visste vad han gjorde, men försökte så gott han kunde passa in i ett koncept.
Det kan man kanske säga om den sista uppsättningen också, den av Staffan Valdemar Holm. Det var en rejält dekonstruerad uppsättning. Den kan uppfattas hur konstig eller obegriplig som helst (antagligen vad Bengt Ohlsson menar med experimentteater), men där fanns det Micke söker hos skådespelaren – lust. Han fick själv en enorm lust att se hela föreställningen. Skådespelarnas lust hade smittat av sej på honom. Det framgick att det var på väg att bli en mycket hemsk föreställning, jobbig att titta på. Men det var inte det som det handlade om. Skådespelarnas lust att skådespela var det som gjorde föreställningen njutbar. Man kunde ana att skådespelarna var stolta över sin uppsättning.

Det är detta som Micke ser som skådespelarens första uppgift. Det spelar ingen roll vilken genre, läsart eller skola, om det är regissörens, författarens eller skådespelarens teater ifall där inte finns en lust i botten. Lusten att gestalta, att möta sin publik, att berätta sin historia – utan den har teatern inget berättigande, enligt Micke.

…med VT 2011 med Kulturamas teater 1…

…han tänkte publicera en trailer från denna föreställning också. Den ligger ute i sin helhet (c:a 1 timme) för den som vill och orkar se hela. Klicka bara HÄR (man måste scrolla ned en liten bit).

Föreställningen var ett collage av texter från bl.a. August Strindberg, Lars Norén, Jim Cartwright, Tennessee Williams, George David Weiss och Bob Thiele och egna scener.

…med Den Fredlöse av August Strindberg…

…att det var en pjäs han satte upp med sina elever på Kulturama VT 2011, ett litet rum på femte våningen.

Det är en av Strindbergs ungdomspjäser och utspelar sej i original på Island på 1100-talet, men i Mickes version kan man nog säga att den kan utspela sej lite här och var…
Här kommer i all fall en trailer från föreställningen. Håll till godo.

…att ”Dostojevskijs DUBBELGÅNGARE”…

…är den första föreställningen här på bloggen där Micke själv står på scenen. Det gör han tillsammans med Jonas Larsson. Föreställningen var ett samarbete mellan Kompani Komedi och Teater Hera och den spelades på Pygmeteatern i Stockholm, 2008 och 2009.

…med satir + elakhet = sant…

…att det är satirens första uppgift att vara elak. Det är till och med viktigare än att den är rolig, för är den rolig utan att vara elak är det inte satir, hur bra den är. Likaså blir det satir om den är elak även om den inte är rolig, hur dålig den än är.
Satiren kan och ska förlöjliga överheten eller samhällsordningen i stort. Dess vapen är skrattet. Och den slår alltid uppåt.

Micke skriver det här inlägget som en uppföljning på de tidigare med att vara recensentens recensent.

Man hör ibland saker som att satir ska vara medkännande eller försonande. Men problemet med det är att det som är försonande också avväpnar satiren. Det är de makthavande mätta borgerlighetens svar för att neutralisera satiren. Den började redan på 1800-talaet att tala om humor som något försonande. Att det var något som skulle tona ner och mildra motsättningarna i samhället i stället för att visa upp motsättningarna och dra ner brallorna på dem.
Per Hallström skriver till satirens försvar i ”Om humor och satir” från 1895:
För satiren är skrattet ett vapen, för humorn är det en kudde, att hvila på och som sådan ett ytterligt surrogat för det goda samvetet.”

För Chaplin finns det inget försonande i vare sej sitt Hitler-porträtt i ”Diktatorn” eller sin samhällssyn i ”Moderna Tider”, inte heller i Jonathan Swifts ”Ett Anspråkslöst Förslag”, knappast i Olof Buckards eller Karl-Gerhards scener och kupletter heller. Dessa var elaka satirer riktade mot ännu värre personer eller samhällen.
Man kan ju som ett tänkexperiment försöka se ”Diktatorn” med försonande drag eller hur ”Ett Anspråkslöst Förslag” skulle se ut med någon form av överslätande drag. Det visar hur omöjligt det skulle vara.

Hans Lindström talar i sin doktorsavhandling ”Skrattet åt världen i litteraturen” om hur överheten försöker neutralisera skrattet och satiren genom den goda smaken:
-”När gud sedan länge hade slutat användas för att förbanna skrattet tog den goda smaken vid, först aristokratins goda smak sedan borgerlighetens.”
Eller som Earlen av Chesterfield skriver år 1765:
-”Observe it, the vulgar often laugh, but never smile, whereas well-bred people often smile, and seldom or never laugh.”

Dario Fo använder det italienska ordet sfottò för den satir som inte är subversiv. Han talar om sfottò då reaktionen från de makthavande uteblir. Sfottò, menar Dario Fo, uppstår då satiren fokuseras på ytliga saker som utseende. Då kan den till och med få föremålet för förlöjligandet att framstå i ett sympatiskt skimmer.

-”Satire is traditionally the weapon of the powerless against the powerful.”
Molly Ivins

-“Satire is focused bitterness!”
Leo Rosten

Expressen har också nyligen instiftat ett satirpris. I en intervju i DN säger Ankan alias Nils Schwartz:
-”En satiriker ska inte vara älskad eller ens uppkattad – då har han eller hon misslyckats med sin uppgift. Det kan nog vara förklaringen till att satiren är eftersatt i Sverige, kompromissernas och konflikträdslans förlovande land, där minsta ironiska eftersläng  kallas ”hån” i kvällspressen.”

Läs mer om Expressens satirpris:
Exp, DN, SvD,

…med att vara recensentens recensent…

…att det roar honom så mycket när en satiriker lyckas reta sin recensenter just därför att denne själv är målet för satiren.

Ett rätt lattjo exempel på det kan läsas på DN Kultur 26/11-2011. (Det verkar som DN inte vill publicera artikeln på nätet.)
Kajsa Ekis Ekman, verkar själv vara en representant för den proppmätta medelklass som Fredriks Lindström satiriserar i sin nya bok ”När börjar det riktiga livet”, vilken hon recenserar. Det är egentligen ingen ide att raljera över henne. Det bästa är att bara citera henne själv:
”Det är bara det att Lindström satir saknar värme. Att hans sympatier verkar ligga hos de svartarbetande polackerna snarare än hos villaägarna spelar ingen roll – det är den iskalla och föraktfulla synen på villaägarna som gnager sig in hos mig.
Det är som om Lindström hånar människorna för att de är ytliga, utan att fatta att det även i marmorkök finns lika äkta känslor som någon annanstans och att drömmen om perfektion inte bottnar i ytlighet utan i nattsvartbegär. Mer än de perfekta köken oroar mig vår tids brist på medkänsla. Och Lindströms satir blir faktiskt både ytligare och kallare än reklamen.”

Micke undrar stilla hur en kulturskribent kan bli så urbota korkad. Eller är hon bara så sårad själv över satiren?
Naturligtvis kan inte satir vara varm och god. Det blir ju en motsättning i sej själv. Medkänsla och satir är liksom motsatser. Jag undrar om hon har samma invändningar när det gäller t.ex Jonathan Swift, Molière, Tom Lehrer eller Karl Gerhard. Men jag misstänker att deras satir är OK eftersom de inte riktar udden mot henne.

Jämför med recensionerna på: SvD, Expressen, Tidningen Kulturen, HD, Kulturdelen.

Micke var med om någonting liknande när han tillsammans med Lena Lövdahl gjorde ”Den elektriska Pudeln” en dadaistisk föreställning på ”Kilen” på Kulturhuset i Stockholm 1996. Det kom tre kritiker
Claes Wahlin från Aftonbladet, Sven Hansell från Dagens Nyheter och Thomas Forser från Expressen. De två första var lyriska medan den senare var kritisk. Det är intet fel med det.
Men nu blev kontentan i Forsers recension snarare att han tycker att dada fortfarande skulle provocera(som om den kunde göra det fortfarande på 90-talet), men för guds skull inte honom, han var ju en fin kritiker. Citat som detta ut recensionen  visar lite av det hela:
”De verkliga dadaisterna var ju visserligen emot dada enligt rörelsens paradoxala logik. Men inte på det här viset.”

… med att SCUM-hatarna är bland det bästa som kunde hända svensk teater…

…för att inte tala om vinstlotten för TUR-teatern. Den senare för att de äntligen kommer på sverigekartan efter alla år av mer eller mindre anonymt kämpande i Kärrtorp, en förort till Stockholm.
Camilla Wagner i Veckans Affärer hävdar t.ex. att hon inte hade en aning om varken SCUM-manifestet eller TUR-teatern innan detta. Hon kan nog betraktas som en hygglig representant för en icke-kultur-intresserad medelklass.

Vad beträffar övrig teater så verkar den för en gångs skull spela roll i det svenska samhället, och då menar han inte bara bland en bildad kulturelit. När gick det så långt att folk hotade att kasta vattenballonger och tomater, stämma köpare av en föreställning och demonstrera utanför teatern där den spelas sist i Sverige?
Micke kan inte komma på någon gång sedan Lars Noréns ” Sju tre” med vidhäftande polismord, Jouko Turkkas grupp ”Guds Teater ” kastade bajs på dramatenpubliken på 80-talet eller Pär Lagerkvists ”Bödeln” sattes upp med Gösta Ekman i huvudrollen på 30-talet som skapat sådant rabalder. Det för ju onekligen tanken till äldre tiders teaterhistoriska skandalföreställningar.
Men det fantastiska är ju att teatern berör folk. Tyvärr är det väl så att få av de som skriver och hotar verkligen har läst eller sett hela SCUM-manifestet, vilket för övrigt kan läsas HÄR.

För den som har missat det hela har alltså TUR-teatern satt upp Valerie Solanas SCUM-manifest i en översättning av Sara Stridsberg. Eftersom pjäsen är feministisk och för att Valeri Solanas var också sköt Andy Warhol och att den dessutom ska ut och spela i skolor går en massa män i taket. De har skapat föreningar folk har hotat teatern och skådespelare och betet sej allmänt illa, framför allt på en massa bloggar. Det har också resulterat i att en massa teaterar med Dramaten och Teater Tribunalen i spetsen har haft offentlga läsningar av pjäsen i sympati med TUR-teatern.
Se här:

Niklas’s posterous
Ann-Mari’s Blogg
Axess
Pelle Billing
Genus nytt
Zac’s åsikter på ett fat
Medborgarperspektiv

Men se också här vad pressen faktiskt har skrivit om själva uppsättningen:
Aftonbladet
Göteborgs posten
SvD
Kulturen
Nummer.se
ETC
Sveriges Radio
DN
Expressen

…och om den följande debatten:
Expressen
SVT Play
DN Debatt
DN
SvD
SvD
Aftonbladet
Sveriges Radio

DN