…med vulgär komedi och Michail Bachtin…

…att det är ett måste för Micke att skriva om honom eftersom Bachtin och hans bok ”Rabelais och skrattets historia” är så viktig för Mickes syn på teater, vulgär komedi,
eller grotesk realism som han själv kallar det och konst över huvud taget.
Det var ett stort möte första gången Micke läste Bachtin. Plötsligt fick han bekräftelse på sina tankar och idéer om teater och Commedia dell’Arte.

Bachtin pysslade egentligen inte med teater, han var litteraturvetare från Sovjet på 1930-talet, och skrev om medeltidens och renässansens människor och deras syn på världen och skrattet. Han har formulerat de dåtida människornas förståelse och behov av vulgär komedi, vilket är dess grund även idag.
Hans grundidéer handlar om hur människorna på den tiden inte litade på alvar, som de såg som maktens, hycklarnas och våldets språk. Eftersom de allra flesta människor inte hade någon möjlighet att göra någon karriär hade det heller inget behov av alvar (Alltså inte sorg, ilska o.s.v.). Istället blev det i skrattet människorna möttes på torgen. Man kan säga att människorna levde i ett torgets skrattkultur.
Man skulle slarvigt kunna stapla upp Bachtins idéer ungefär så här:

  • Torgets språk – T.ex. de muntra ironiska förolämpningar man använder för att knyta oss närmare varandra, grova, skrävlande överdrifter och uppräkningar av superlativ som en förlängning av torgförsäljarnas utrop, lustiga svordomar och smutskastningar med hänvisning till ”detroniseringen av den äldre mannen”, en karnevalskultur som bygger på alla de festdagar som rådde i det katolska samhället.
  • Det materiellt-kroppsligt nedre – Sexuella anspelningar och hänvisningar till exkrementer och urin (vid samma plats på kroppen där död, förolämpningar och degraderande finns, finns också det nya livet, födelsen och njutningen), en förtjusning för kroppens alla öppningar, ”baken som ansiktets baksida”, en hyllning till livet och födelsen taget från fruktbarhetsritualer o.s.v.
  • Den ambivalenta världsbilden – Medan kyrkans religiösa idé om en statisk, evig världsbild med himlen som abstrakt slutmål stod för död och stillastående, medan den folkliga skrattkulturen handlade om det konkret, dynamiskt jordiska där födelse och naturens återuppståndelse stod i fokus. Det är en världsbild som tillåter dubbeltydningar, ett bejakande av festen i helvetet, parodier, förklädnader och masker, ambivalenta svordomar och förolämpningar etc.
  • Det folkligt-festliga – Här ligger glädje, mat och dryck, underhållning, lekar och tävlingar, erotik, överflöd och allt det som hör festen till, till grund. Det är karnevalens upp-och-nedvända värld där begrepp som kön, hierarkier, yrkesroller, religion ställs på ända och narren blir kung.
  • Den muntra sanningen – Skrattets sanning – den enda sanningen man litade på eftersom alvaret var förknippat men hyckleri, makt och våld. Eftersom de allra flesta människor inte hade någon möjlighet att göra någon karriär hade det heller inget behov av alvar Bachtin menar inte det alvar som handlar om sorg eller ilska. Utan det statiska alvar som bygger på skam, rädsla eller kryperi och som kräver respekt och inställsamhet.
    Mot alvaret ställdes skrattet som det förlösande, förlöjligande och befriande.

Även om dessa idéer rör medeltiden och renässansens människor så är dessa tankar grunden för den vulgära komedin ännu

Se också: Mickes definition av vulgär komedi.

Comments (0)

› Kommentera här.

Kommentera

Allowed Tags - You may use these HTML tags and attributes in your comment.

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> <img src="" alt="">