Grand Guignoll-skriverier:

Grand Guignoll - I afton skräck och skratt

TILLBAKA TILL GRAND GUIGNOLL-SIDAN

Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet

Dagens Nyheter
16/1-2004
Yxor, krokodiltårar och sarkasmer.
 Moliéreensemblen bjuder på bloddrypande teaterhistoria.

I afton skräck och skratt, tre Grand Guignol-pjäser
 Scen: Kulturhuset, Kilen
Regi: Michael Fields
Scenogmfi och kostym: Karin Lundberg, Anna Komarek
Originalmusik och ljud: Tim Gray
Specialeffekter: Tyler Olsen
Medverkande: Per Forsell, Desirée Burenstrand, Amanda Olls, Anna Svensson, Micke Klingvall, Pablo Sanchez Perez

"Blodets teater" - den sanna föregångaren till dagens scary movies föddes i Paris i slutet av 1800-talet. Med rötter i scenens melodram och litteraturens naturalism levde Grand Guignol-teatern ut allt det läskiga, överdrivna, slibbiga och gräsliga som fanns under ytan på det städade borgerliga dramat, i pjäser som "Spökets ögon" och ”Tortyrträdgården". Publiken, särskilt den kvinnliga, älskade den och strömimade till det gamla kapell som var teaterns hem ända tills den lades ner 1962.

MOLIÉREENSEMBLEN har samlat och något försvenskat "Den sista kyssen" av Maurice Level från 1912, "Åkerfeldtarna" (Georges Courtelinne, 1918) och "Hallucinationslaboratoriet” (André de Lorde, 1916) och spelar dem på Kulturhuset, Kilen i en enda blod-, saliv- och tårskvättande föreställning ackompanjerad av passande skräckmusik.

I den första pjäsen excellerar Desirée Buenstrand i krokodiltårar. I den andra testar äkta paret Micke Klingvall och Anna Svensson hela vapenarsenalen i sitt interna krig på husets gäst, Pablo Sanchez Perez mer kroksablar och yxor än nålstick och sarkasmer. Plötsligt ser man all gängse äktenskaps-dramatik i en jättelik skrattspegel. vad man också ser är hur nära Grand Guignol Strindberg kunde hamna i pjäser som "Fadren" eller "Pelikanen'.

OCH DET ÄR SOM teaterhistoria mer än som teater föreställningen är givande. Skrattar man är det åt ensemblens lek med själva genren, sättet att visa upp dess avsikter och överdrifter. Skådespeleriet är över lag ojämnt och halkar sig fram mellan groteska fysiska utspel och en yvig replikföring som hade behövt slipas till. De enda figurer som känns riktigt färdiga finns i slutpjäsen. Per Forssell gör den galne vetenskapsmannen en bedårande aura av torr medelmåttighet och Micke Klingvall som hans assistent läspar rart och sinnesvagt som ringaren i Notre-Dame.

INGEGÄRD WAARANPERÄ
UPP IGEN

Svenska Dagbladet
17 /1-2004
Munter men ytlig skräck

I AFTON SKRÄCK OCH SKRATT
 Moliéreensemblen på kilen, Kulturhuset
TEXTER: LEVEL, COURTELINNE, DE LORDE
REGI: MICHAEL FIELDS, SCENOGRAFI/KOSTYM: KARIN LUNDEBERG, ANNA KOMAREK, MUSIK: TIM GRAY, MEDV: AMANDA OLLS, DESERÉE BURENSTRAND, MICKE KLINGVALL, PER FORSELL M. FL.

Moliéreensemblen håller vanligtvis till vid Kristinaladan på Norra djurgården, där man om somrarna spelar uppsluppna och egna sammanfattningar av företrädelsevis Moliérepjäser.
Nu har gruppen givit sig hän åt en teaterhistorisk sällsynthet, den form av skräckdramatik som spelades runt sekelskiftet på Paristeatern Grand Guignol vilken fick skänka namn åt genren. Tiden var fylld av fascination av själen och dess mörka vrår. Grand Guignol är länken mellan melodram och stumfilm framförd med stora gester.
Moliéreensemblen har med hjälp av den amerikanske regissören Michael Fields ställt samman en trio stycken från tiden för att bjuda på en afton med skräck och skratt - särskilt det sistnämnda, visar det sig, ty gruppen använder inte materialet för att utvinna några konstnärliga poänger.
Istället spelar man med full fart, med ironi och ödesmättat överspel. Det fungerar ofta men stundtals blir spelstilen också tröttsamt enahanda och ytlig.

Två stycken, "Den sista kyssen" och "Hallucinationslaboratoriet" beskriver läkaren som makt-människa. Läkarkåren framstår, möjligen via Freud, som farliga manipulatörer.
Den första pjäsen är en enkel men varfylld historia om hämnd på temat Skönheten och odjuret. Den andra ett timslångt svartsjukedrama om smärtans fysiologi. Till dessa stycken har Tim Gray komponerat musik som låter som samplad Hitchcockthriller. Ensemblen hänger sig åt det stora utspelet och resultatet blir melodrambuskis. Per Forssell imiterar, medvetet eller omedvetet. Per Oscarsson när han gestaltar doktor Gorlitz, som vet hur att skära hjärna.

Georges Courtelinnes kortpjäs, här kallad "Åkerfeldtarna", blir här en komisk fullträff. Stycket handlar om en man som besöker ett äkta par som hjärtligt hatar varandra. Mannen, som Pablo Sanchez Perez spelar på engelska med stark spansk brytning, får ta emot alla slag och verbala sparkar paret riktar mot varandra.
Det hela påminner om "Dödsdansen" parad med Feydaeu eller en tidig Ionesco. Micke Klingvall och Anna Svensson parodierar slagtåilig Äktenskapslycka med stor fysisk bravur.
"I afton skräck och skratt" är förvisso en munter kväll där parodin ibland firar triumfer.
Moliéreensemblen använder dock aldrig dessa teatrala excesser för att uttrycka något om vår förkärlek för skildringar av våld och ondska - eller om det groteska som nyckel till våra svarta sidor. Iscensätt-ningen blir mest en ironisk, teaterhistorisk kavalkad.
LARS RING