« Posts under …i största allmänhet…

…med den ”fina” humorn…

…och det vulgära skrattet, att det är skillnad på humor och komik. Om komiken är en del av skrattkulturen så är definitivt inte humorn det. I alla fall inte när Micke talar om det i den här vinkeln.

Micke tar stöd i sitt resonemang från en doktorsavhandling om skrattet av Hans Lindström (skämttecknaren) som heter: ”Skrattet år världen i litteraturen”.
Han talar om humor som nästan en motsats till skrattet. Humor är, i hans sätt att se det, de torra, de fyndigt spirituella, den diskreta satiren, de förfinade kvicka skämten som man ler och inte skrattar åt. Humor som det begrepp vi känner idag kom till i slutet av 1700- början av 1800-talet för att avskilja den borgerliga klassen med sitt trevliga leende, från den skrattande vulgära underklassen. Det blev med det viktorianska synsättet ett bevis för att man kunde ”hålla på sej”. God smak blev honnörsordet.
Det här synsättet utvecklades också under antiken. Runt 300-talet f.Kr. alltså straxt efter det att de kända komedierna av Aristofanes skrev, enligt Dick Harrisson i SvD. De burleska, grova och bullriga skämten banlystes socialt i de högre kretsarna.

Humorn är lite som Spanarna i P1. Världen är sedd från ett lite småputtrigt, lite småbildat Bromma-villa perspektiv, via modemagasin och fredagsmys, sånt en välbärgad medelklass känner igen sej i. Här flabbas inte, men väl småmyses.
Micke anser nu inte att det för den skull skulle vara något fel på det. Han måste själv tillstå att han inte gärna missar programen.

Skrattet däremot har alltid varit subversivt med sin ambivalenta hållning. Det hotar alltid att skratta ut någon, hög som låg. Här finns satiren, gycklandet, underlivshumorn, svartmålningarna, slapstick, groteskerierna, lekarna. Skrattet är det ursprungliga, basala som vi aldrig blir av med hur mycket vi än polerar ytan.
Och skrattet och skrattkulturen har ju, till skillnad mot den” fina” humorkulturen som har kommit och gått i historien, alltid funnits.

…med Benke och ”kulturvänstern”…

…att han nog inte kan hålla sej från att lägga sej i debatten om kulturens fana.

Det blir liksom lätt omöjligt att riktigt sammanfatta artikeln eftersom den är så spretig och osammanhängande. Den sparkar lite hit och dit.
Det verkar mest som om den käre Benke själv är inne samma kris som resten av vänstern i synnerhet och Sossarna i synnerhet. Hans egen lösning verkar vara att hänga med i tiden och byta sida. ”If you can’t beat them joint hem.” Och nu vill han manifestera det i tidningen.
Men för att försöka hitta något sammanfattande budskap så vill han väl säga: -”Sitt still i båten och lyd de styrande” lita som i en hel del diktaturer runt om i världen där man absolut inte vill att kulturen ska vara störande. Annars låter det väldigt, väldigt likt Göran Hägglunds snack om ”verklighetens folk”, fast med fler ord.

För att kunna bemöta vad han skriver så har jag fått punkta upp det:

  • Benke glömmer att den största delen av kulturen inte är vänster. Det är bara att se sej om. Det finns i stort sätt ingenstans i Stockholm där du kan stå och INTE se en himla massa reklam och om inte det är kapitalismens kultur så undrar jag; det finns väll inte en stad i Sverige utan en massa statyer på gamla konservativa kungar; slå på någon av alla TV-kanaler och se, mellan reklamen, hur mycket vänsterpropaganda det visas emellan såporna, reality serierna, polisserierna och de amerikanska filmerna; kolla in den super konservativa arkitekturen runt Strömmen i Stockholm o.s.v. o.s.v.
  • Benke skriver: ”Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afgansk papperslös flykting – men faktiskt inte mer heller.” Det är bara det att det är ett fullständigt meningslöst påpekande. Problemet är ju att afghanen vanligen inte tillskrivs samma värde. Han har inte samma makt, kontakter, pengar, självklarhet eller möjligheter att nå ut som finansborgarrådet. Det är därför det är viktigare att hjälpa afghanen att föra sin talan.
  • Benke anser att det är bullshit att bra satir alltid sparka uppåt. Men då har han inte fattat någonting av vad satir egentligen är. Satiren kommer från en tradition av Vulgär Komedi och bygger på mycket gamla teaterformer (knappast experimentteater) från Karnevalen och romarnas Saturnalier. Läs mer HÄR.
    Om nu Benke menar att satiren istället skulle börja sparka nedåt istället skulle den inte längre vara satir utan lyteskomik eller ren sadism.
  • Benke talar om kotterierna bland kultureliten (utan att inse att han är en del av densamma) och är rädd att han nu, efter sin artikel, inte ska bli spelad på Dramaten eftersom han inte skrivit på samma upprop mot nya Slussen som Marie-Louise Ekman, eller att han inte längre ska få småprata med sina gamla bekanta, som brukar ge honom stipendier och jobb. Men han ser inte att det är samma kotterier överallt, även om han går med i Folkpartiet eller börjar skriva för någon av näringslivets tankesmedjor.
  • Benke anklagar (tydligen falskt) Åsa Linderborg att ha skattefifflat, men det får hon försvara själv HÄR.
  • Benke verkar ha någon väldigt konstig fobi om att bli tvingad att titta på experimentteater. Men där kan han nog vara lugn. Det är ju knappt någon idag som gör experimentteater, det är ännu färre som ser experimentteater, det är ingen som försöker tvinga någon till experimentteater, experimentteatern får inte ens några pengar till marknadsföring av sina pjäser, experimentteater får inga pengar överhuvudtaget.
    Micke undrar var Benke har fått sin rädsla för experimentteater om han inte menar experimenten från en del institutioner för att se hur snabbt man kan söva folk, men då brukar det nästan alltid röra sej om traditionell teater. Det är ju också dit i stort sett alla pengar går.
  • Benke citerar Malin Ullgren: ”Hur skapade vi en samtid i vilken det är respektfullt att lämna människor där här och inte ”störa” med kultur- och bildningsambitioner?” och han svarar själv ”Jag har inget svar på den frågan. Men jag vet att det inte är en dag för tidigt.”
    Vad ska vi då med kulturen till?
    Micke menar att om nu Benke vill fortsätta leva i dumhet och inte låta sej beröras av kulturen så får han väl göra det, men det är viktigt att vi andra som vill fortsätter att utveckla och förkovra oss inte ger upp och blir just sådana bekväma soffpotatisar som Benke förhärligar i sin fåtölj.
  • Benke skriver med exempel från sin bekantskapskrets att ”Allt ont förläggs utanför en själv”. Samtidigt glömmer han att det är just det han själv gör – lägger ondskan utanför sej själv. Det är bara det att han har bytt sida på sej själv och således också bytt sida på ondskan.

Det här är givetvis bara några exempel ur en artikel på ett och ett halvt uppslag i DN. Andra handlar bl.a. om hur han tycker sej gjort research om sexdagarskriget genom att läsa NE (en artikel på c:a en spalt), att någon vill tvinga folka att titta på experimentteater i väntan på Värmdöbussen, att det skulle vara radikalt att driva med kungens ordblindhet o.s.v. o.s.v.
Men det här han andra skrivit om. Se här:

DN, ExpAft, ExpSvD, Aft, Exp, Aft, DN, Finansliv, Aft, DN, Galago, SvD, P1, SR Minnen, DN, DN, DN, DN

…angående bovar och banditer…

…att det ständigt talas om dessa ”kriminella” i pressen och media.
Micke lärde sej en gång att om man gör något brottsligt så blir man kriminell och om man sedan sonar sitt brott är man att betrakta som en vanlig hederlig medborgare igen. Dessutom lärde han sej att så länge man inte är fälld i en domstol är man på sin höjd misstänkt för att vara kriminell.
Ergo: en kriminell person är en person som är dömd till ett straff och som ännu inte avtjänat detsamma.

 

Det är nu Micke tycker det börjar bli komplicerat. I press och media står det ju dagligen om kriminella som är ute på stan och gör det ena och det andra, för att inte tala om en massa människor som springer omkring och ”umgås
i kriminella kretsar”.
Se till exempel: DN, Ekot, Exp, SvD, Aft, Exp, DN, Ekot, Aft,  SvT, SvD, Exp, Radio Sthlm, DN, Svt, SR, SvD, och så vidare.
Förutom att detta är en rent språklig blunder så målar ju pressen personer och ibland hela kretsar av personer som någonting det ytterst sällan är. Det borde ju faktiskt gränsa till ärekränkning att utan att utan att ens ha bevis för att denna har begått ett brott den inte har sonat anklaga personen för att vara kriminell.

…med att vara recensentens recensent…

…att det roar honom så mycket när en satiriker lyckas reta sin recensenter just därför att denne själv är målet för satiren.

Ett rätt lattjo exempel på det kan läsas på DN Kultur 26/11-2011. (Det verkar som DN inte vill publicera artikeln på nätet.)
Kajsa Ekis Ekman, verkar själv vara en representant för den proppmätta medelklass som Fredriks Lindström satiriserar i sin nya bok ”När börjar det riktiga livet”, vilken hon recenserar. Det är egentligen ingen ide att raljera över henne. Det bästa är att bara citera henne själv:
”Det är bara det att Lindström satir saknar värme. Att hans sympatier verkar ligga hos de svartarbetande polackerna snarare än hos villaägarna spelar ingen roll – det är den iskalla och föraktfulla synen på villaägarna som gnager sig in hos mig.
Det är som om Lindström hånar människorna för att de är ytliga, utan att fatta att det även i marmorkök finns lika äkta känslor som någon annanstans och att drömmen om perfektion inte bottnar i ytlighet utan i nattsvartbegär. Mer än de perfekta köken oroar mig vår tids brist på medkänsla. Och Lindströms satir blir faktiskt både ytligare och kallare än reklamen.”

Micke undrar stilla hur en kulturskribent kan bli så urbota korkad. Eller är hon bara så sårad själv över satiren?
Naturligtvis kan inte satir vara varm och god. Det blir ju en motsättning i sej själv. Medkänsla och satir är liksom motsatser. Jag undrar om hon har samma invändningar när det gäller t.ex Jonathan Swift, Molière, Tom Lehrer eller Karl Gerhard. Men jag misstänker att deras satir är OK eftersom de inte riktar udden mot henne.

Jämför med recensionerna på: SvD, Expressen, Tidningen Kulturen, HD, Kulturdelen.

Micke var med om någonting liknande när han tillsammans med Lena Lövdahl gjorde ”Den elektriska Pudeln” en dadaistisk föreställning på ”Kilen” på Kulturhuset i Stockholm 1996. Det kom tre kritiker
Claes Wahlin från Aftonbladet, Sven Hansell från Dagens Nyheter och Thomas Forser från Expressen. De två första var lyriska medan den senare var kritisk. Det är intet fel med det.
Men nu blev kontentan i Forsers recension snarare att han tycker att dada fortfarande skulle provocera(som om den kunde göra det fortfarande på 90-talet), men för guds skull inte honom, han var ju en fin kritiker. Citat som detta ut recensionen  visar lite av det hela:
”De verkliga dadaisterna var ju visserligen emot dada enligt rörelsens paradoxala logik. Men inte på det här viset.”

…med historien och parkbänken och gatukontorets godhet…

…att hans parkbänk har ersatts och med två parkbänkar dessutom.

Det gick till så här: Micke hade en gång, i typ: arla urtid, Salong Katakomb, tillsammans med Lars Brinck. Där hade en annan teatergrupp hyrt scenen. Det hade en parkbänk på scenen. Den tog de aldrig tillbaks när de slutade hyra teatern. Tiden gick och parkbänken blev en del av teatern.
Men till slut sålde Micke och Lars teatern. Då passade de på att ta ut parkbänken och placera den på gatan utanför Gustav Vasa kyrka. Där blev den stående länge.
Men så en dag när Micke var i faggorna och repeterade en sin pjäs, Dostojevskijs DUBBELGÅNGAREN, upptäckte han att parkbänken var borta. Han ringde Lars och de sörjde sin gamla parkbänk.

Men hör och häpna: bara någon månad senare upptäckte Micke att parkbänken var återställd. Den var inte bara återställd, den var också renoverad av gatukontoret. Ett nytt samtal till Lars och den här gången lät sej
kamraterna glädjas.
Tiden gick och något år senare hade gatukontoret bytt ut den gamla bänken till en mer modern. Och nu ännu senare har de dessutom lagt en till bänk till den förra.

… med att SCUM-hatarna är bland det bästa som kunde hända svensk teater…

…för att inte tala om vinstlotten för TUR-teatern. Den senare för att de äntligen kommer på sverigekartan efter alla år av mer eller mindre anonymt kämpande i Kärrtorp, en förort till Stockholm.
Camilla Wagner i Veckans Affärer hävdar t.ex. att hon inte hade en aning om varken SCUM-manifestet eller TUR-teatern innan detta. Hon kan nog betraktas som en hygglig representant för en icke-kultur-intresserad medelklass.

Vad beträffar övrig teater så verkar den för en gångs skull spela roll i det svenska samhället, och då menar han inte bara bland en bildad kulturelit. När gick det så långt att folk hotade att kasta vattenballonger och tomater, stämma köpare av en föreställning och demonstrera utanför teatern där den spelas sist i Sverige?
Micke kan inte komma på någon gång sedan Lars Noréns ” Sju tre” med vidhäftande polismord, Jouko Turkkas grupp ”Guds Teater ” kastade bajs på dramatenpubliken på 80-talet eller Pär Lagerkvists ”Bödeln” sattes upp med Gösta Ekman i huvudrollen på 30-talet som skapat sådant rabalder. Det för ju onekligen tanken till äldre tiders teaterhistoriska skandalföreställningar.
Men det fantastiska är ju att teatern berör folk. Tyvärr är det väl så att få av de som skriver och hotar verkligen har läst eller sett hela SCUM-manifestet, vilket för övrigt kan läsas HÄR.

För den som har missat det hela har alltså TUR-teatern satt upp Valerie Solanas SCUM-manifest i en översättning av Sara Stridsberg. Eftersom pjäsen är feministisk och för att Valeri Solanas var också sköt Andy Warhol och att den dessutom ska ut och spela i skolor går en massa män i taket. De har skapat föreningar folk har hotat teatern och skådespelare och betet sej allmänt illa, framför allt på en massa bloggar. Det har också resulterat i att en massa teaterar med Dramaten och Teater Tribunalen i spetsen har haft offentlga läsningar av pjäsen i sympati med TUR-teatern.
Se här:

Niklas’s posterous
Ann-Mari’s Blogg
Axess
Pelle Billing
Genus nytt
Zac’s åsikter på ett fat
Medborgarperspektiv

Men se också här vad pressen faktiskt har skrivit om själva uppsättningen:
Aftonbladet
Göteborgs posten
SvD
Kulturen
Nummer.se
ETC
Sveriges Radio
DN
Expressen

…och om den följande debatten:
Expressen
SVT Play
DN Debatt
DN
SvD
SvD
Aftonbladet
Sveriges Radio

DN

 

…vad beträffar polis- och väktarbrutalitet…

…att det till lika stor del deras chefer, åklagarna o.s.v. som bär skulden i och med att de skyddar dem trots, i många fall, uppenbara bevis som aldrig utreds. Sverige börjar nu snart få ett litet bibliotek med videoinspelningar, ljudupptagningar, bilder och annat där man ser hur polis och väktare har misshandlat medborgare. Dessutom är ju listan lång på de övergrepp som lyckats förklarats bort av polisen sen aldrig kommit till åtal. (se länkar längre ner på sidan). De flesta svenskar minns väl t.ex. de redigerade videobanden som skulle användas som bevis av polisen i Göteborg, Osmo Vallo, Basebolligan, Hvitfeldska gymnasiet, killen som filmade polisen när de skulle leka biljett kontrollanter för att bara nämna några av de mest kända fallen.

Att vi inte är lika inför lagen är ju uppenbart. Men om det nu är så att de makthavande har gett väktare och polis våldsmonopol i samhället och utbildat dem speciellt för det. Då är det ju lätt att tro att meningen är att de ska UNDVIKA blodsspillan och särskilt mot de som är svagare. Med facit på hand är det ju lätt att se att så inte är fallet, väktare med en löjligt kort utbildning spöar upp folk hejvilt, polisen gömmer sej bakom sin beryktade ”kåranda” och åklagarna skyddar dem genom att vägra åtala med de mest fantasifulla ursäkter.

Det första Micke kommer att tänka på är naturligtvis hur lika dessa bilder av polisbrutaliteten är de bilder som vi sett från polisbrutalitet i länder som Tunisien och Egypten eller Burma och USA.
Det är hela tiden makten som måste visa undersåtarna vem som bestämmer och det gäller ofta samma skitsaker här som där, en 12-åring som busåkt mellan vagnarna, en torgförsäljare som ställt sej på fel ställe, en medborgare har avslöjat poliser o.s.v.

Nästa tanke han ställer sej är att det då inte är så konstigt att det blir uppror och upplopp, när de utsattas maktlöshet är sanktionerad av makten. På något sätt måste ju dessa protestera och eftersom alla vet att makten aldrig någonsin brytt sej om en liten stillsam demonstration.
Och det spelar ingen roll om det händer i om Rosengård, Londons förorter, Los Angeles eller Tunis. Det är samma desperata maktlöshet som ligger till grund.

Han frågar sej också vem som ska skydda medborgarna mot dessa sanktionerade våldsverkare. Behövs det medborgargarden mot de som är satta att skydda medborgarna?

Här kommer en liten lista av några axplock bland kända och okända svenska incidenter under den senaste tiden (listan kommer att utökas när jag får tid till lite mer research):

  • DN berättar omhur polisen pucklar på en 7åring som gått på fotboll. Och här kommer polisen frånskyllningar i DN efter 807 anmälningar från samma match eller i Studio 1. Är det någon som tror att åklagarna kommer att försöka sätta dit en enda polis?
  • SvD skriver om hur SL och väktarbolagen samsas om olagliga metoder för att stoppa graffiti, med ett antal olika exempel.
  • Här kan man läsa hur polisen beter sej när det tror sej ha hittat terroristen för att en förvirrand kvinna lämna motsägelsefulla vittnesmål allt medan polisen hävdar att de inte gjort något fel:
    SvD (Filmen verkar borttagen), EkotSvD, DN, Aft, SvD, SVT, Svd, P1-morgon, EkotDN, DN
  • Eller här till exempel när ett par riktiga dumdum-väktare misshandlar en 12-åring med stilettbatong inför öppen ridå och trots folks protester. Till saken hör att de senare blir skyddade av både SL, sina chefer och kammaråklagaren som tyckar att det de gjort är rätt (vilket framkommer av artiklarna nedanför):

Skrivet om detta i : DN, SvD, Aft, SR, SvT,

  • Här är Jesper Nilssons film på polisen när de leker biljetkontrollanter och sen tvingar fotgrafen att redera bevismaterialet. Läs också HÄR.

Och här kommer slutligen Amnesty internationals sida om polisbrutaliteten i Sverige

…att han lovar och lovar (Läget inför HT 2011)…

…men inte håller någonting. I alla fall håller han inte löftet om att semestern skulle vara slut och han skulle börja skriva här igen. I stället har han ägnat sej åt lättja.
Nu lovar han i alla fall att bättra sej. Sen får man väl se vad det blir av det.

Han kan i alla fall rapportera att arbetet på Kulturama har kommit igång.
Tillsammans med teater-ettorna jobbar han med ”rörelse som berättande”. Det handlar i grunden om att ta konsekvensen av det faktum att orden bara är en liten del av kommunikationen mellan människor. Det gör de genom att först låta rörelsen göra en berättelse och berätta den innan man lägger på en text, sedan först skapa en berättelse från en nonsenstext och berättade med rörelse innan texten läggs på och slutligen ta en scen från ett klassiskt drama och utifrån texten först berätta handlingen med med rörelse och sist av allt läggga på texten som ”grädde på moset”, istället för att skapa scenen från texten.
Fys tvåan har för tillfället ”tema: våld”. De jobbar tillsammans med Micke på att undersöka fysiskt våld i alla möjliga vinklar. Det har, efter att lärt sej en massa slag, sparkar, strypningar och annat, provat att göra samma våldskoreografi i olika genrer – action, dram och komedi i det här fallet. Nu undersöker de våldsscener utifrån klassika texter.

Dessutom sitter han och skriver på ett hemligt mauns så det tänker han inte berätta om.
Men han skriver också på ett litet kort föredrag om Commedia dell’Artes relevans i dagen teater som han ska ha på Dramaten om en vecka. Det är ett ganska skojigt jobb som han tänker publicera här på sidorna så småningom. Men när det hålls blir det bara en massa stödord.
HÖR UPP! Micke gick i skolan på 70-talet. Då lärde man sej bara att hålla föredrag från stödord och man hade ingen som helst lust att lägga ner mer tid på pluggandet med att skriva mer en man behövde, men han har blivit fena på att prata från stödord.

Om ett par veckor försvinner Micke från huvudstadens buller och bong för att undervisa ett par veckor på Edelviks Folkhögskola i Burträsk, Västerbotten. Det brukar han göra en eller ett par gånger om året.

Ja, det var i alla fall en liten redogörelse för vad som händer Micke framöver, om det nu skulle intresera någon.

…att semestern är slut.

Han såg på Facebook att Catta Neuding just hade slutat sin semester och börjat blogga igen. Då slog det honom att de borde ju gälla honom likväl. Sagt och gjort…

Han har ju börjat jobbet på Kulturama igen. I år börjar nu en fys 2:a (d.v.s. en andra årskurs med fysisk inriktning) vilken Micke är huvudlärare för. Det börjar också en etta som han kommer att dela ansvaret för med Jindra Puhony och Lena Carlsson. Han har redan hunnit göra en grovplanering med olika block, haft möten, försökt få till ett schema som funkar och börjat undervisa. Inte nog med detta han har också jobbat hårt med att lära sej namnen på alla nya studenter.

Dessutom har jobbet med det hemliga Kompani Komedi-projektet kommit igång en smula. Av naturliga skäl skriver han inte så mycket om det. Men det lär blir premiär först i mars.

Nå hur som helst, nu har han börjat skriva igen, så nu hörs han förhoppningsvis av lite mer igen.

..med semester…

…att han nu suttit i värmen och försökt formulera någonting intressant om Commedia dell’Arte. Det gick inge bra. Han har just givit upp för sommaren, men lovar att återkomma då (och kanske med en lite fundering då och då).